Sorg, glädje och gemenskap
Vi gravsatte pappa på fredagen och gravsättning påminde oss alla om att hans stol står tom och att den så förblir. En stilla stund i kyrkan med lite sång och gitarr och ett avslappnat samtal vid hans grav om döden och begravningar och att dö för ung eller för snabbt eller dö när tiden är kommen, det gav oss en stund av gemenskap att ta med oss.
Vi hedrade hans minne på det sätt vi nog bäst kunde hedra det, genom att hela familjen hjälptes åt med den nu traditionsenliga arbetshelgen på Bankeböte. Som traditionen nu bjuder hade vi först ett möte med information om vad som händer och vi tog några beslut som hoppas ta oss framåt.
Sen tog vi arbetsbyxorna och stövlarna på. Några målade den rödfärg som var kvar att måla på stora huset, några drog runt markerna med avknipartång och spett och städade undan gammal taggtråd och staketrester som legat kvar lite här och där. Vi var några som började röja i ladugården, sorterade upp i olika högar; bränna, spara, järnskrot och en hög att köra vidare till sophanteringen.
Kiras mamma kom och hälsade på, tog glatt tag i korvgrillningen och såg till att vi alla fick lunch. På kvällen samlades vi alla runt middagsbordet som bjöd på kräftor, rådjursstek och en väldigt god glass som Lundgren fixat.
Ingen kan ersätta pappa eller fylla hans stol men livet går vidare genom nästa generation, nya åtgärder och beslut som tar oss gemensamt framåt. Och nya personer sätter sig vid vårt bord på en alldeles egen stol och fyller lite det tomrum som finns.
Orden är Davids farväl till morfar som han sjöng i kykan i fredags, tyvärr kan jag inte ge er den vacka melodin han satt till sina ord.
Jag vandrar igenom ett mörker
Helt utan gatuljus
Månen är min lampa
Hör ljudet av skogens sus
Min kropp fylls av blandade känslor
Känslor likt stormande hav
Hoppas stormen kan ta mig framåt
När jag står och bevittnar din grav
Det sätts djupa sår
I det hjärta som slår
När jag fäller ner en tår
Hör tårarna falla ner, hör tårarna falla ner, hör tårarna falla ner, hör tårarna falla ner