Från ladugårdsplan till Stureplan

Det kom ett brev några dagar före jul, det var från Lisbeth och Daniel i Musoma. De har beslutat att efter 40 år i Tanzania avveckla Musoma Children home, pensionera sig och flytta hem.

Jag kom då på att jag började skriva om vår resa till Tanzania och våra fantastiska dagar där, men det blev bara en dag och ett inlägg, kan läsas här. Dags att berätta om nästa dag.

Även denna dag vaknade vi vid kl 6 av tuppen. Men med sol och blå himmel.

 

Vi lämnade Mogabiri och genom höjder, dalar och byar får vi en mycket vacker färd ner mot Victoriasjön och staden Musoma.

 

 

Några kilometer innan staden stannade vi för ett besök hos Lisbeth och Daniel Granlund och det barnhem för föräldralösa barn som de driver där.

Här vid den östra stranden av Victoriasjön låg detta barnhem inbäddat i grönska, vackert och fridfullt. Lekplatser, matsal, sovrum och enskilda rum för de minsta som ibland kunde var spädbarn. När vi var där fanns det 17 st barn mellan knappt ett och dryga två år.
De flesta barnen har på något sätt mist sina föräldrar men det är många olika öden och Lisbeth berättar för oss om olika barn och deras öden och hur de jobbar.
För att få alla dessa 17 barn att äta, sova och leka med den begränsade personalen så blir det ett måste att de små får lov att klara sig för egen maskin så snart det är möjligt. Vi ser fascinerat på när dessa små barn sätter sig vid bordet för att själva äta, och genom att gå eller krypa ta sig till sovsalarna.

 

 

Lisbeth berättar flera historier om alla gånger barn varit sjuka med besök hos läkare och sjukvård. Samtal med myndighetn och egen efterforskning för att hitta en familj till de små. Målet är att få hem barnen till deras familj när de är runt två år.

En liten kille är dock 3 ½ år och är lite för stor för att vara kvar här. Det var tydligen väldigt rörigt med hans mamma som ena stunden förnekat honom och nästa skulle ha hem honom, oklart om det fanns någon annan i familjen som kunde ta sig an honom. Tills saken var utredd så fick han vara kvar. Han klev upp i Kenneths famn ganska direkt och sedan blev han kvar där.

Efter barnhemsbesöket bjöds vi hem till Lisbeth och Daniel på hembakade bullar, kaffe och frukt samt en mycket trevlig pratstund med utsikt över trädgården och betande kor. Där inne i luftkonditioneringen skulle vi kunna vara på Åland eller i Sverige. Detta fantastiska gästfria par kom till Tanzania -79 och har drivit barnhemmet i Musoma sedan -89. De var båda finlandssvenskar från Åland och talade med den sköna finlandssvenska dialekten. Från början fanns hela familjen med i Tanzania men nu är deras egna barn stora och bodde i Sverige där även barnbarn fanns, men Lisbeth och Daniel var då ännu inte klara med sitt barnhem. Och i ytterliga 7 år till skulle de nu kämpa med sina små barn på Musoma barnhem innan de nu har bestämt sig att med ålderns rätt avsluta sitt verk och flytta hem till Åland.

Större delen av de pengar som driver barnhemmet kommer från frivilliga bidrag. Vi har lämnat några gåvor under åren, det känns bra att veta vad som händer med pengarna och att allt går oavkortat till barnhemmet. Och så får man ett brev då och då som berättar vad som hänt. I detta sista brevet ber man nu om en sista extra gåva till paret Granlund. De har levt ett enkelt liv och någon större pension har de inte. Musoma org, den stödförening som samlat in pengar genom åren, vill nu samla ihop pengar till en bil till paret. Klart man vill vara med och bidra.

Den kvällen efter vårt besök hos Lisbeth och Daniel så sov vi på ett hotell i Musoma, Afrilux hotel, top floor room med fantastisk utsikt över Victoriasjön. Men det saknades varmvatten, toaletten fungerade till och ifrån och fönstren var snarare uterumsfönster.
Nästa morgon skulle vi vakna halv 6, denna gång av böneutroparen. Men det är en annan dag och en annan historia.