Från ladugårdsplan till Stureplan

Ett vitt, tunt vintertäcke har fallit ner och svept sig om oss. Nu får man sitta med planeringsboken och fundera lite på vad som skall göras när våren börjar komma smygande tillbaka till oss. Finns så många projekt, så mycket saker som vi vill göra men de facto kvarstår, man får ta ett steg i taget.

Jag har alltid varit lite dålig på det här med att planera, vi har tagit saken som den kommit. Åkt med tåget mer för att se var vi hamnat. Somliga har kommenterat saken med att vi har inte åkt tåg, vi har åkt räkmacka. Och visst lite tur har vi ju haft på vägen, hamnat rätt, fått rätt vänner, barnen fick rätt vänner, fått erbjudande som tagit oss framåt. Och framför allt så är det ju så att framgång föder framgång, de positiva spiralerna är inte att förakta, och man skall vara väldigt försiktig när de negativa spiralerna börjar snurra.

Vi brukade skoja och säga att vi gjort två välplanerade saker, satte Angelica till världen och köpte huset på Ottevägen. Och de sakerna gjorde vi ju bra. Klart att fler saker planerades och genomfördes utan att vi riktigt tänkt på det.  

När vi där någonstans på vägen kom upp med iden att vi skulle flytta närmare landet så insåg vi att nu räcker inte vårt tågåkande, vi måste veta var är vi, vart åker vi och vart byter vi tåg? Kenneth ville också jobba i sitt egna företag och vi förstod att nu hade vi mål och vi behövde en plan och en strategi för att ta oss dit. Och för första gången så gjorde vi precis det här. För inte var det så att vi inte visste hur man gjorde, det var mer att göra och att ha ett behov av att göra.

När vi flyttat ner så hittade Kenneth i en låda våra första anteckningar från planerings och strategimötet, och vi insåg att vi faktiskt hade följt vår plan väldigt väl. Och där någonstans tror jag att vi på riktigt insåg vikten av detta.

Så nu försöker vi på samma sätt driva sak efter sak på Bankeböte. Diskuterar, sätter upp mål, planerar, tar fram idéer hur vi kan genomföra och skriver ner allt prydligt på papper. Kändes lite överdrivet i början med att skriva ner men vi har redan insett att dessa skrivna protokoll är viktiga och de gör att vi hela tiden följer upp. Vi låter också barnen, alla fem barnen oavsett barn eller unga vuxna, var med ibland. Mycket har de bra idéer om och andra saker vill vi bara att de skall veta och höra.

För några veckor sedan hade vi på jobbet en workshop om just mål o strategi. Det var i de små grupperna som de intressanta samtalen och diskussionerna kom upp. Bla så talade vi om mångas rädsla för att gå fel, om någon slags känsla att valde man fel väg fick man skylla sig själv och så får man stanna kvar där. Men går du fel är det ju bara att vända och gå tillbaka, eller kanske du får gå runt berget. Visst du kanske förlorar lite tid och lite pengar, men du kanske vinner nya erfarenheter och upplevelser eller du ändrar lite i din ursprungsplan. Som min VD sa, tänk att fastna framför två dörrar och aldrig våga öppna dem för att du är så rädd att öppna fel.

Fast när jag satt där och lyssnade på mina högpresterande kollegor med jobb som de målmedvetet strävat till, insåg jag att hela deras liv var just bestående av mål och strategier att ta sig dit. Både i jobb och privat. Studier, jobb utomlands, när familj skulle bildas, var huset skulle köpas och hur de skulle nå sin topp på karriären. Och jag tänkte kanske de skulle behöva tagga ner lite, sätta sig ett tag på mitt tåg och bara åka med. Kanske skulle de få se något nytt, kanske en helt ny station? Till vilken nytta då? Nja inte någon nytta alls, bara för att det var vackert och fridfullt en stund.