Från ladugårdsplan till Stureplan

En dag i somras så blev det av det jag tänkt på i flera år, en road trip i min mamma Lailas bardomsspår. Man har ju rötter från två håll, men hos oss har av naturliga skäl mycket koncentrerats till Bankeböte och pappas sida. Men mammas rötter är dock inte långt bort, några mil söderut mot Västervik, i norra Småland, i den vackra Uknadalen. Men mer exakt, var föddes hon, var gick hon i skolan och var låg den där bygdegården där hon träffade pappa?

Kafferast. Med oss på turen är mammas kusin Ingbritt som ett extra minne och lite bra historier. Hon var brudnäbb på mormor Greta och morfar Ragnars bröllop berättar hon men det enda hon minns är att hon fick låna Gretas högklackade skor.

 

Mamma föddes den 2 maj 1939, när det fortfarande fanns något som kallades levande landsbygd, när ett litet jordbruk fortfarande kunde försörja en hel familj och det fanns gott om diversearbete för den outbildade. Trots att urbaniseringen och centraliseringen till våra städer var en pågående process så påminde det småländska landskapet fortfarande mycket om Astrid Lindgrens landskap med kohagar, gärdsgårdar och grindar, byar med skola, kyrka och lanthandeln.

Bara några månader efter att mamma föddes skulle Europa återigen vara drabbat av krig, ett krig som skulle visa sig bli ytterliga ett världskrig. Efter det kriget skulle förändringen gå fort, det skulle inte finnas så mycket som påminde om Astrid Lindgrens värld när mammas barn växte upp. Och när hennes barnbarn växte upp skulle den världen nästan helt vara borta.

Morfar Ragnar föddes 1908 , som trolovningsbarn utom äktenskapet. Hans mamma o pappa var trolovade, hans mamma blev med barn och pappan var inkallades i det militära, där han omkom i en olycka.
Morfars mamma träffade en ny man och morfar fick två halvsyskon och en fosterbror som han växte upp med, han verkar ha haft en bra uppväxt men kallade aldrig sin fosterfar för pappa.

Mormor Greta var också född 1908 och var yngst av 6 st syskon, en tät syskonskara med stor gemenskap och där man hjälpte varandra i medgång och motgång.

Mormor och morfar gifte sig 1934 och det tog ett tag innan mamma föddes. Några biologiska syskon fick aldrig mamma, kanske det helt enkelt inte var möjligt? Men den här generationen hade också fått möjligheten att styra barnafödandet och de var den sista generationen som själva växte upp med stora familjer och många syskon. När man kunde välja ville man inte ha så många barn.
Men det var många i denna föräldrageneration som nu skulle föda barn, och i svåra tider föds alltid lite fler barn. Dessutom var det nu vanligt att man födde barn på sjukhusens förlossningsavdelningar och kunskapen om förlossning hade förbättrats avsevärt, fler barn än någonsin överlevde nu sitt första levnadsår. Så även om de flesta familjer nu födde två- tre barn så var det nu vår stora välkända 40-talist grupp föddes.

Morfar jobbade på Överums bruk då mamma föddes och eftersom kriget kom så blev pappa Ragnar snart  inkallad till militärtjänst. Han var en av över en miljon svenska män som under långa perioder var inkallade under dessa krigsår. Den högsta beredskapen var under de första åren så efter några år fick han åka hem till familj och vanligt liv. Så vanligt det nu var i ransoneringstider och med ett pågående krig i Europa och världen.

Mamma föddes på Västerviks BB men levde sitt första år på övervåningen i en dragig omodern stuga, Kullen.

Under sina första fem år kom hon att bo på fyra olika ställen.

När så väl morfar Ragnar blev frikallad så valde han att satsa på det han hela tiden helst av allt hade velat gör, att bli lantbrukare. Han fick möjlighet att 1944 arrendera Törnsveden i Ukna.

Utedasset till vänster, det var inte roligt berättar mamma att gå dit mörka höst och vinterkvällar. Nedanför till vänster var det stora fält och där, pekade mamma, odlade morfar morötter. Långa långa rader som skulle gallras, och det var heller inte roligt.

 

Här började mamma skolan redan ett år senare som 6-åring, 6 år i Snötomta skola som låg bara någon km från hemmet. Jag hade det bra sa mamma, inte så lång väg att gå mörka mornar och eftermiddagar och dessutom sa hon ska du veta att jag fick tidigt en egen cykel. Många barn hade långa skogsvägar att gå och det var inte så vanligt att det fanns möjlighet att få en cykel.

Det 7:e året gick hon lite längre bort, i Ukna. Det var den sk enhetsskolan som gällde vid denna tid med obligatorisk 7 årig skolgång. Trots att 14 stycken kommuner, främst i storstadsregionerna, införde 9:årig skola på prov redan 1949/1950 skulle grundskolan, som ersatte enhetsskolan 1962, först bli obligatorisk och vara genomförd i hela landet 1972. Samma år som jag började skolan.

Att fortsätta i realskolan som var den frivilliga skolformen efter dessa 7 år och som gav realexamen, var inte aktuellt. Det kostade pengar och fanns inte ute på landsbygden. Så efter ett halvårs efterskola när flickor fick lära sig hushållsarbete och pojkarna praktiskt snickeri och hantverk tog mammas skolgång slut.

1950 blev hon så ändå storasyster, en liten fosterbror från Stockholm, Gösta, kom till familjen. Hans mamma kunde inte ta hand om honom så han fick flytta till norra Småland.
Några år senare hade Göstas mamma gift sig och fått ytterligare två barn, nu ville hon ha tillbaka sin Gösta. Efter en hel del turer slutade det med att han ändå fick stanna, men Göstas mamma lät aldrig mormor o morfar adoptera honom. Men Greta o Ragnar  var o förblev Göstas mor o far och hans barns farmor och farfar.

Vid 14 års ålder började mamma jobba som barnflicka och hushållshjälp på den stora gården Snötomta. Hon skulle hjälpa till att ta hand om den minsta killen som var mindre än ett år men även de andra två barnen som fanns i familjen. Hon skulle också sköta hushållet, hjälpa till med maten och städa det stora huset. Det var ofta stora middagar och bjudningar av olika slag. När jag lite förskräckt frågade henne hur hon visste vad hon skulle göra, om hon visste hur man lagade all denna mat, skrattade hon bara och sa att där fanns kokböcker att slå i och så fick man fråga.
Och vid de stora festerna kom det hjälp utifrån och så när det skulle storstädas. Bla var det ju enkelfönster och det skulle sättas i 100 st fönsterrutor och putsas varje höst inför vintern och samma procedur fast åt andra hållet varje vår.

Barnflickan mötte ett av sina barn på ladugårdsplan, det fanns mycket att prata om.

 

Hade hon velat plugga vidare? Jo om inte pappa kommit i hennes väg så kanske hon hade velat läsa vidare på en folkhögskola där man fick börja när man blev 18. Kanske bli lärare eller sjuksköterska? Men pappa friade, morfar och mormor blev tvungna att lämna Törnsveden och skulle ta ett nytt arrende i Loftahammar dit hon inte var så lockad att följa med. Så hon sa ja och 1956 förlovade de sig och 1958 gifte de sig och mamma flyttade till Bankeböte. Livet blev hennes skola och det gav henne trots allt mycket kunskap och möjligheter. Hon blev inte bara en mästare på att sköta ett hushåll, laga fantastisk mat och kunna alla knep i ett hushåll, nej hon blev också en mästare i de små egenföretagarnas redovisning, taxering och deras dagliga ekomomiska frågor. Förutom de sista åren av sitt förvärvsliv så drev hon i alla år sitt egna företag tillsammans med pappa. 

Bygdegården då, var fanns den? Nej den är riven och det som återstår var en hög kulle som något slags minne över den vändning som livet tog och allt blev som det blev.