Från ladugårdsplan till Stureplan

Söndagskväll
Vi står i kön till Avis biluthyrning, planet har landat i tid, väskorna har kommit, vi är lite hungriga och nu vill vi bara ha ut vår förbeställda bil. Vi har tre bilhyrare framför oss.
10 minuter senare är det fortfarande samme man som står i luckan, suck. Han kanske är problematisk? 25 minuter senare har vi sjunkit ihop i provisoriskt sittande position och inser att det inte var mannen som var problematisk utan troligen Anna som står bakom disken. Efter ytterligare så där 10 minuters är det vår tur och efter ännu 10 minuters diskussion om annat pris än överenskommet och diverse ändringar har vi nyckeln och ger oss glada iväg mot platsen där bilen skall stå. Ingen bil. Efter 10 minuters letande springer Staffan tillbaka och vi sjunker åter ner i provisorisk sittande ställning. Efter ytterligare 10 minuter kommer han åkande, bilen stod på en helt annan plats än där Anna sa. En liten försmak av en lätt ostrukturerad italiens värld.

Ok, nu packar vi in alla väskor i bilen, hittar en pizzeria och trycker i oss lite mat, ringer hotellet och meddelar att vi blir nog senare än sagt, packar in oss själva i bilen, sätter GPSen på Cortina och rullar iväg. Jag somnar ganska tvärt efter första vägtullen när vi rullar ut på motorvägen.

Vaknar till dryga timmen senare av att vägen har börjat svänga betydligt och inser att vi nått serpentinvägarna upp i bergen.

Öppnar försiktigt ögonen, stora mörka höga berg runt omkring oss och en stor fullmåne som belyser allt och ger en nästan en magisk känsla. Vi glider igenom denna ena stilla och tysta bergsbyn efter den andra och med alltjämt de stora mörka bergen runt omkring oss. Så till slut meddelar GPSen att vi nu har nått målet.

En trött men mycket vänlig receptionist visar oss rummen. Vi somnar ganska omedelbart.

Måndag
Öppnar en glipa på jalusierna, jo då det är en blå himmel med sol. Från balkongen ser vi höga bergstoppar runtomkring oss.

Efter lite diskussioner bestämmer vi oss för att ta närmaste linbana, några 100 m från hotellet, upp till station 2 i Tofanebergen.

Vi tar oss ner från stationen och kommer till en väldigt smal stig upp mot nästa topp. Inser plötsligt allvaret i Kenneths höjdskräck. Inga problem med stegar och hustak, men när fästpunkterna försvinner och vidder och djupa bergsväggar omsluter honom, kommer svindeln. Med lite peppning och då han kan ha ryggen mot det öppna gå det bra och vi når så tillslut det första krönet. Känslan är återigen lite magisk, det är så otroligt vackert med alla berg och Cortina i den djupa gröna dalen. Som att nå en annan dimension.

Vi vandrar vidare och Kenneth berättar om Stenbockarna som finns bara här i alperna. Ingen annanstans. Getterna lever i flockar medan bockarna kan dra långt upp i bergen.

Vi ser inte en människa, det är så tyst, solen hettar och vandringen går ganska lätt nu.

Jag går först och de andra tätt efter och så plötsligt bakom en utskjuten klippa, 50-75 m framför oss, står en hel flock med Stenbockar. Känslan ger nästan svindel. Naturligtvis skuttar de blixtsnabbt i väg ner för berget. Vi bestämmer att gå tyst ner och runt nästa klippa då de kanske stannat där bakom.

Och långt där nere kan vi se dem. Vi står länge och tittar på dem genom kikaren, ännu lite oförmögna att förstå att vi sett dem mindre än 100 m framför oss.

Vi bestiger nu lätt den sista bergstoppen och på en grön äng tar vi en längre paus och får lite lust att sjunga Sound of musicsånger innan vi går vidare. Nu börjar vi bli hungriga. Så vi börjar glatt nedstigningen, ner genom klippblock och in i lärkskogen fortfarande med höjder runt om oss. Nu känns det mer som lite av Sagan om ringen.

Efter att ha gått ner och ner och ner i nästan en timme börjar hoppet sina och vi hallucinerar både öl och mat. Vi har gått i fyra timmar utan att se en ända människa, så när vi äntligen stöter på några cyklister blir vi nästan rädda.

När vi så äntligen kommer fram till denna sjö får vi budskapet att restaurangen stängde för tre kvart sedan och de kan omöjligt göra några undantag. 40-50 minuters ytterligare promenad in till Cortina. Men vi är hungriga och törstiga så det får bli en taxi.

20 minuter senare är vi på Cortinas torg och aldrig har nog en öl, en varm toast och en kopp kaffe smakat så gott.

Tisdag
Jag vill gärna åka till de Tre Klipporna, Tre Cime di Lavaredo, en av Dolmiternas mest kända massiv. Staffan och Gunilla tycker att det verkar vara en vacker vandring. Men då jag förklarat att jag läst att man skall åka hit under vår och höst då det är galet med folk under sommaren, blir Kenneth starkt misstänkt. Det här kan vara en Turistfälla hävdar han. Men vi andra tycker att det måste finnas anledning till att många åker hit för det ligger ju inte vid stora vägen precis.

Ca en timmes bilresa får vi veta, och så far vi. Det går tämligen fort och lätt men ca en km efter sista avfarten blir det stopp. Olycka? En buss som inte kommer runt en kurva? Eller kan det vara kö för att komma fram? Kenneth muttrar något som låter som , vad var det jag sa. Men vi stretar oss fram i kön och tillslut förstår vi att man skall betala en avgift för att komma in och parkera. Men när det väl är betalat är vi snabbt på plats men parkeringen påminner lite om en parkering utanför ett köpcentrum, fullt med bilar.

Vi förstår att det är runt klipporna man skall gå. Första biten är ganska bred väg och som en ganska skarp kontrast till i går när vi inte såg en människa är det här nu massor med människor som går.

Fantastiska bilder ner över en dal och en sjö. Efter de första 20 minuterna så blir det en mycket enklare och smalare väg och det tunnast ut en hel del med folk. Men vi är fortfarande ganska många som vandrar efter varandra. Men det är vackert, underbara vyer och vi passerar både sjöar och bäckar. I dag är vi också mycket målmedvetna i att vi skall ha mat och dryck i tid. Och trots att det är många andra som också vill ha mat så får vi ett bord i solen och pastan och ölen smakar mycket bra. Staffan får också sin första Apfelstrudel, fullkomlig lycka.

Även idag blev det nästan 4 timmars vandring och dessutom med en ganska duktig träningsvärk från igår. Men fantastiska vyer och ett underbart väder. Trots att Kenneth vidhåller att vi kunnat få underbara vyer någon annanstans där inte alla andra var, var vi ändå mycket nöjda över vår dag.

 

 

 

Onsdag
Vi bor på ett riktigt klassiskt Tyrolenhotell. Litet, vänligt och familjärt. Samma personal hela tiden. Maten är dock inget vi jublar över. En ganska enkel frukost, men man har en stor äggkokare som jag aldrig tidigare sett och det är ju strålande för då kan vi alla kan få de ägg vi önskar, annars bir det alltid hårdkokta ägg oavsett om det är 4 minuter eller 8 minuter . Dock levererar maskinen också spruckna ägg ibland. Kaffet är heller ingen höjdare men croissanterna är riktigt goda. 

Vi har alla träningsvärk i dag efter två riktigt hårda dagar. Vi är överens om att det får bli på lite lägre höjd och lättare vandring. Men först åker vi upp med byns andra linbana och ser resterna av huset från inspelningen av Cliffhanger. Huset är inte så mycket att se men vacker utsikt. Prognosen sa mulet, regn och åska men vi har växlande sol och ingen åska eller regn.

För dig som inte vet vad Geocache är kan man förklara det som en slags orientering med GPS, man letar gömda ”skatter”, i staden och i naturen. Rent praktiskt är målet att hitta gömda burkar och skriva sin signatur på den pappersremsa man hittar i burken.

Vi har tidigare haft några Geocacheskatter i närheten men inga tillräckligt nära men nu här i skogen så hade vi en framför oss. Här någonstans, i en ”bird box” och efter lite snurrande så hittade vi en fågelholk och där var den. Under veckan kommer fler att hittas.

Och där var restaurangen och de visade sig servera några helt fantastiska vegetariska pastarätter, Kenneth hade uppkoppling och kunde kolla av börsen och jag fick några bra historier till bloggen.

På vägen tillbaka straxt innan linbanan ner igen till byn började det att regna lite.

Torsdag
Vilodag från vandringen.

Vi tar bilen och åker över till Österrike och den lilla Tyrolerstaden Lienz. På vägen passerar vi en annan Tyrolerstad som ligger på den Italienska sidan, Brunico. Båda dessa städer visar sig vara små, charmiga gamla städer med en mysig gammal stadsdel. Efter trivsamma stadspromenader, lite shopping och en bra Schnitzel och för Staffans del  ytterligare en Apfelstrudel badande i vaniljsås och grädde därtill så var vi innan kvällen tillbaka i Cortina igen. Där kan vi konstatera att det kommit en del regn under dagen. Men på oss bara några droppar.

Brunico

 

Lienz

 

Fredag
Det har regnat en del i natt, så när vi öppnar jalusierna vet vi inte vad som väntar. Men där är sol och en tämligen blå himmel.

Efter två lugna dagar är vi redo igen för vandring. Vi tar en taxi upp längst riktigt slingriga serpentinvägar till en raststuga med hotell och restaurang, Passo Giau, där vi startar vår vandring.

 

 

Hissnade vyer möter oss och följer oss på starten av vandringen.
Ganska snart tar det stopp, vi har en smal stig utmed bergets sida med en djup dal nedanför oss. Kenneth fixar det inte. Vi fattar nog nu på riktigt allihop att det faktiskt är allvar. Hans hjärna grejar inte det här. Han går tillbaka igen för att välja en annan väg längre ned. Vi andra fortsätter.

 

Efter några riktigt kraftiga uppförslut, där vi passerar ett gäng norrmän varav vi är mycket oroliga att den ena helt enkelt skall falla död ner, når vi toppen och en ny variant av berg. Gräsbevuxna som ger en känsla av Skottland, och med stora stenmassiv utkastade och skyltar om geologiska fynd. Fantastiskt vackert. Vi kommer runt berget och ner på andra sidan och vandrade nu på en betydligt större väg med kor och en häst.

 

Så kommer vi ner till en sjö med en ”hytte”, Refugio Croda da Lago. Här skall vi enligt plan möta Kenneth. Vi hinner äta både en bricka kallskuret, två öl och pasta innan han så äntligen dyker upp. Han gick en bredare väg men då han gick först ner en lång bit längst med bilvägen har han fått gå uppåt hela sträckan. Han är helt slut. Hinner heller inte vila så mycket då vi nu måste börja vandringen neråt.

Men med lite ny energi i oss går vi glatt iväg på en tämligen bra väg ner genom skog, med kossor som klingar med sina klockor under hakan och ger ett hemtrevligt ljud.

Men det blir brantare och brantare nedfart och leden går inte i serpentiner utan mer rakt ner Det har regnat både under gårdagen och under natten så det är ganska lerigt på sina ställen. Sista biten blir mer vanlig väg och den allra sista blir genom Cortinas asfalterade gator. Klockan är nästan halv sju när vi når vårt hotell. Det blev en riktig heldagsvandring.

Lördag
Vaknar av att det regnar och jag och Kenneth är överens. Nu har vi fått vår del av vandring, vi tar en lugn lördag i Cortina medan Staffan och Gunilla ger sig ut på en sista vandring.

 

Vi läser, tar en sen frukost, går och tittar på stan och i affärer och sätter oss tar en cappucino. Paraplyerna bär vi med oss men behöver aldrig fälla upp dem.

Bestämmer oss för att ta linbanan till högsta toppen där vi ännu inte varit och där träffa de andra två. Men när vi skall åka upp meddelas vi att både andra och tredje toppen är avstängd för dimma. Så istället möts vi på den första toppens restaurang för en bättre lunch. Efter en underbar mozzarella och en fantastisk god ravioli med lite vin till, tar vi oss ner till byn igen.

Vi slöar lite till innan nästa drabbning, att hitta någon TV som visar fotbollsmatchen Sverige- Ryssland.

Och efter ett tag kan vi placera oss i sällskapsrummet där vi hittar en tysk kanal som visar matchen.

Söndag
Så var resan snart slut, men ännu har vi en hel dag att fylla.

Vi vaknar med blå himmel och sol, och uppe på topparna runt hotellet ligger nu snö!
Vi åker upp till den högsta toppen, 3 190 meter. Där är det snö och det skottas för fullt och snöplog och vinterutrustning håller på att plockas fram.

Berget vi i måndags gick över i shorts och topp är nu belagd med snö. Här är säkert minus 2 och vi fryser, så vi tar nästa vagn ner igen

 

Checkar ut, packar bilen och sätter GPS:en på staden Chioggia 25 km söder om Venedig. Av en slump hittade vi den när vi letade runt på nätet efter var det skulle passa att inta dagens lunch om vi inte ville till Venedig.

Vi hamnar i en litet mini Venedig, en underbar liten stad på en ö men med bro till. Vi vandrar genom ett helt annat Italien än Cortina. Här är de klassiska bilderna på hus och tvättlinor och små bilar parkerade lite hur som helst.
Broar och torg ser ut precis som Venedig, bara gondolerna som fattas. Men inga mängder av turister som i Venedig. Troligen är det lite så här Venedig såg ut innan alla turister tog över.

Här är det ett härligt sommarväder, en lite märklig känsla att börja dagen med snö för att några timmar senare få sitta i solen och njuta av 25-26 grader. På stadens torg hittar vi en pizzeria som får servera oss vår sista måltid i Italien för den här gången, innan flyget om några timmar skall ta oss hem.

 

 

Vi kan sammanfatta veckan med mycket vandring, helt fantastiska vyer, bilder som vi länge bär med oss.
Många trevliga stunder och skratt, en lång Yatzyturnering som slutade med Staffan som en mycket värdig vinnare, även om jag höll på att ta honom i antal segrar nådde jag inte ända fram.
Litet gemytligt hotell som tyvärr inte serverade så god mat, men det tyckte jag nog vi tog igen på den hela långa raden av härliga luncher. Och dessutom har ölen sällan smakat så gott och alla Aperoldrinkar som jag och Kenneth lärt oss uppskatta.
Lederna var inte alltid så bra och enkla och inte heller så bra utmärkta men som sagt de vyer som Cortina gav oss kommer vi sent att glömma. Vi gör gärna om det igen!