Från ladugårdsplan till Stureplan

För er som inte läst mina inlägg om min “kamp” att återerövra min kunskap i att hantera mina begränsade resurser kan ni uppdatera er genom att läsa  mina inlägg från januari under denna kategori.

Även om jag genom analys och en spark tagit tag i problemet att jag inte kunnat hålla reda på hur mycket pengar jag har att tillgå, så insåg jag ju att jag inte bara kunde släppa saken där utan det  borde tas ett steg till. Men att fortsätta leva på 500 kr i veckan var lite tufft så jag beslöt mig för ett inköpsstopp. Under februari månad skulle bara det nödvändiga inhandlas. Förutom mat så ansågs ju även kaffe, toapapper och schampo vara nödvändiga saker, tappade jag mina vantar fick det anses som nödvändigt att köpas in nya. Eller om sista paret strumpbyxor gick sönder. Däremot ansågs inte blusar på superrea eller nytt nagellack vara nödvändigt. Absolut inget finkaffe eller räkmackor.
Och så använda kontanter så jag får en bättre koll.

Jag använde mitt kort så lite under februaris första veckor att efter två dagar i Helsingfors, då jag bara använt företagets kreditkort, hade jag glömt koden till mitt kort. Stod där på flygplatsen med mitt kaffe och såg lite dum ut. Den kommer nog tillbaka tänkte jag och plockade fram kreditkortet igen.

När jag kom hem till Norrköping några timmar senare sprang jag in på Coop för att köpa yogurt och ägg och drog mitt kort, displayen blinkar argt: Fel Kod, ett försök kvar. Ja men sådant händer sa den snälla kassörskan (gör det tänkte jag?) och lät mig ta det på signatur.
Ok tänkte jag, efter lite sömn och vila kommer det nog tillbaka.

Nästa dag skall jag inhandla glödlampor (vilket jag ansåg vara ett nödvändigt inköp) och tyckte att nu vet jag nog vad koden borde vara. En argt blinkande kortläsare: Fel kod kortet spärrat! Tack för det! Ja men det är ju sådant som händer ler den vänliga flickan i kassan (va, är det verkligt det?) och så fick jag ta det på signatur.

Nästa dag var det bara att gå till banken, erkänna att guldfisken Katharina glömt koden och spärrat kortet. Å, ler den rara flickan bakom disken, det är ju sådant som händer ( Alltså, va? Ärligt, är det vanligt att folk helt plötsligt glömmer sin kod som man tidigare använt dagligen?) Hon beställer ett nytt kort och eftersom jag nu som tur är har Handelsbanken så har även kontoret pengar att ge mig. Hade det varit Swedbank hade jag väl fått bli försörjd av man och ta hjälp av Swish. Går hem med nya fina sedlar direkt från pressarna.

Hemma igen skall jag kila in till Coop och fixa lite kompletteringar till middagen, lämnar fram min fina sedel och kassörskan matar in den i sedelmataren till det slutna betalasystemet. Sedeln kommer ut omedelbart, hon vänder på den och den kommer ut. Hon vänder den åt andra sidan, och hon vänder den åt andra hållet, den kommer omedelbart ut igen. Oj säger jag, är de så känsliga. Ja ler kassörskan lite ursäktande, kan vara det med nya sedlar. Hon viker sedeln och stoppar in den åt alla håll, och skrynklar den och stoppar in den, den kommer ut nästan fortare än vad den matas in. Men tänker jag, kan jag fått förfalskad sedel av banken? Hon skrynklar och vänder och kön bakom mig växer. Nej jag har inga andra pengar med mig och av förklarliga skäl heller inget kort.
Hon ropar på kollegan som tar mig till nästa kassa och så kör vi allt igen, hon vänder, hon viker, hon skrynklar och sedeln kommer omedelbart ut igen. Nej du säger hon tillslut jag har några sedlar på kontoret, vi får byta.
Och nu funkar det direkt, det slutna systemet tar emot sedeln, jag får tillbaka min växel och lommar hem med mina varor. Den andra välpressade sedeln ser jag till att växla i ett icke slutet system.

Men nu är äntligen februari över, jag har varit så duktig och jag är riktigt stolt över mig själv. Jag har haft koll, jag har vetat exakt vad som skall handlas i affären, inget två pasta för att tjäna tre kronor och inget köp bara ifall att.

Vad jag har lärt mig? Att 199 kr + 299 kr inte blir 300 kr utan faktiskt 498 kr, vilket är skillnad. Jag har lärt mig att återigen börjat ta med matlådor till jobbet, vilket jag sparar massor med pengar på. Och att kolla bankkontot betydligt mer regelundet. Men betala med kort kommer jag nog fortsätta med för det här med cash vet jag inte om jag  gillar.

Kennet tyckte jag kunde fortsätta ett tag till, men nu måste jag faktiskt klippa mig och inhandla en del som jag behöver utan att vara direkt nödvändiga.

Tredje gången jag skulle använda det nya kortet började jag plötsligt slå in en helt annan kod, va var kom den ifrån? Men jag förstod ju direkt att det var min kod till mitt gamla kort som plötsligt återvände. Ja ja, guldfisken Katharina simmar vidare men med lite mer koll.