Från ladugårdsplan till Stureplan

For in en snabb sväng till lägenheten i Norrköping. Det hade knappt gott en halv minut av min o Ziggys promenad så hade vi redan sett två olika par som irrade runt med varsin mobiltelefon framför sig, uppenbart på Pokémonpromenad. Och straxt därefter några killar på cykel vinglandes runt där både spårvagn o bilar går. Men det var ju söndag mitt i sommaren så ingen trafik. Insåg efter ett tag att vi bor i ett Pokémonträsk, där var en strid ström av Pokémonletande människor. Både vår lilla park utanför och konstmuseets statypark lockade att gömma dessa små monster.

Två saker som fascinerar mig med detta spel. Dels hur otroligt fort nyheten spred sig. David tyckte att det var märkligt att han hört talats om det för första gången bara några dagar innan vi läste om det i Dagens industri (?!?) tillsammans.
Felicia (20 år) himlade med ögonen och sa att hon vetat om det några timmar innan mormor (77 år) börjat fråga henne om detta.
Känns som det jag nämnde i mitt förra inlägg, att vi kan läsa om nyheten innan själva nyheten har hänt.

Tänk att det kunde ta 1000 tals år att sprida en nyhet under vår första tid om människa. Det tog år att få en nyhet över haven under 1700 och 1800 tal. När jag var liten var ena årets vårmode i  London, vårmode först nästkommande år i Sverige. Nya innegrejer tog månader att ta sig från New York till Stockholm, ytterligare månader innan det nått Norrköping och när det så nådde oss på landsbygden, var det bortglömt i New York och på väg ut i Stockholm. Dagens mode, innegrejer och nya spel når Stockholm och landsbygden samtidigt, beror mer på hur mottaglig du är. Och Pokémon Go verkar ha nått oss alla var än vi befann oss.

Det andra som får mig att förundras är hur vi nuförtiden upplever allt via vår telefon. Helt plötsligt i vår jakt på monster hamnar vi på nya platser men vi ser dem inte på riktigt utan genom telefonen. Säker på att flera av dessa besökare runt min lägenhet aldrig gått runt konstmuseet bland dess statyer. Frågan är hur många statyer de såg, det var ju Pokemons de letade efter. En parallell värld mitt i den verkliga?

För några veckor sedan var vi på konsert med Don Henley i Globen (för er som inte vet var han med i gruppen Eagles ((Eagles som skrev låten Hotel California)).
När vi kom in på arenan möttes vi av stora skyltar att vi inte skulle använda våra mobiler att fota eller för videoinspelning. Småsniket tyckte vi, han klarar sig ändå utan att säkerställa att inte någon annan tjänade på honom eller fick något gratis.

Första låten framfördes a cappella i stämmor, mycket säkert och snyggt. Efter applåder och tack och att han tyckte att det var så roligt att vara i Stockholm så sa han; I’m so glad I did not see any cell phones! Dessa mobiler har i mitt tycke blivit ett problem, i alla fall i USA. Jag vill bara att: You will be here, with me, tonight! But of course, senare kommer jag nog sjunga en välkänd låt om ett gammalt hotell, då vet jag att folk vill fota och filma och det är helt ok.
Vi fattar plötsligt att det har inget med pengar och snikenhet att göra, han vara bara trött på att se en massa mobiler lysa framför sig. Han ville ha oss där på riktigt.

Eftersom majoriteten av publiken var i den åldern att vi förvisso alla anammat mobilen och de sociala medierna fullt ut men att vi lyder de som har lite auktoritet (de största rebellerna lyssnar kanske inte heller på Eagels), användes inga mobiler. 
Ja inga var kanske att ta i, ett och annat kort togs och damen tre steg nedanför oss kunde omöjligt låta bli att kolla av sin telefon en gång var femte minut (hon kanske hade en viktig sms konversation med dottern, en sjuk mamma eller var i extremt behov av att veta vädret för de närmaste dagarna, vad vet jag?)

Så kom då låten om hotellet, och ett hav av mobiler började glittrar nedanför oss på parkett. Ja just det tänkte jag, det är ju så det brukar se ut på konserter nu för tiden. Ett förunderligt fenomen när man ser människor spela in låt efter låt. Jag har faktiskt undrat vad alla gör med dessa videor? Bara har dem som minne eller delar dem på sociala medier? Jag menar det som inte delas där har ju inte riktigt hänt (är ju själv en del av detta beteende, så jag borde vara tyst). Men varför dela med sig till andra av hela låtar från denna dyrt förvärvade konsert, varför inte istället delta i den fullt ut med alla sinnen, inte genom en mobiltelefon.

Jag tittar ut på vår lilla park och ser nya grupper av Pokemonletande små gäng (de flesta är nog tack och lov +-25 år, de som var så där ca 9 år när de samlade Pokémonkort och önskade sig alla figurerna som var apdyra) Jag tänker att det har ju sina fördelar, jag menar det är ju helt fantastiskt om Nintendo och spelets skapare kan få ut våra ungdomar på promenader och då speciellt dessa som gärna fastnar inne i mörka rum framför sina datorer. Få dem att besöka platser som de inte visste fanns och kanske på vägen börjar prata med andra. Och vi som inte var på konserten kan ju få ta del av stämningen.

I tidningen Metro läste jag sedan dagen efter konserten om hur viktigt det är för rekryterare att kolla av den arbetssökandes sociala spår. Det gäller att gå på rätt konsert, dela rätt artiklar och visa bilder på rätt mat och på de rätt besökta platserna. Ibland undrar man vilket liv som är det riktiga livet, mitt liv här eller mitt parallella på nätet?