Från ladugårdsplan till Stureplan

Och så var denna sommar över och det var dags för del 2 av mammas flytt. I veckor har hon nu packat de sista sakerna från skåp och lådor. Hon har packat, gett bort, skänkt till Röda korset eller kastat allt från hemvävda gamla dukar från sin farmor till ramar som köpts på rea. Allt från gamla vackra glas från hennes mormor till kantstötta formar o uppläggningsfat i olika storlekar. Hon undrar vad vi kan behöva ha kvar och jag påminner henne att jag själv är 50 år och har redan lådorna fulla.  Men visst jag behöver ett nytt rivjärn och den gamla järngrytan vill jag ha. Anna behöver små uppläggningsfat och en ny pastaslev till sitt nya lilla hushåll. Och de stora faten och skålen med nostalgi bestämmer vi ställa i ett skåp ute i boden, den kan vi ha när vi är många och dela på.

Hon har städat det som vi nu skall kalla mormors Magretstuga och planerat hur hon vill möblera och sätta sängen. Hon ska få en snickare som fixar lite efter hennes behov och hon vill röja bort en del träd o buskar för att hon behöver få in ljus. Vi försöker följa och hjälpa för att det skall bli som hon vill, vi vill bara att hon ska ha det bra.

Jag står i det nästan tömda köket, med påsar och lådor som väntar på att åka till återvinningen snart, en kvarlämnad kaffebryggare som ingen behöver just nu och några kopparformar och en gammal kalender som hänger lite bortglömda kvar på en vägg. Snart kan köksinredningen börja rivas ut. Vi säger oj vad konstigt det blir för katten och Ziggy men det känns konstigt för oss alla och ibland undrar jag vad jag gjort? Det som varit mormors kök med mormors bullar, har jag ryckt undan det från mina o Annas barn? Har jag ryckt undan det från mamma? Men så påminns jag om att mormors kök finns kvar, är bara någon annanstans. Mamma är kanske lite sorgsen i blicken ibland men jag tror hon vet att någon annanstans kan också bli bra.

För flera år sedan utryckte Angelica sin oro för att jag inte riktigt kvalificerade för att bli en riktig mormor. Nähä, undrade jag på viket sätt blir jag ingen bra mormor?

-Du kan ju inte steka köttbullar, och du bakar aldrig. Och bakar du så bakar du bara sockerkaka och kanske bullar någon gång om året.

Ja om det var det som var kriterierna så var jag tvungen att medge att jag låg lite dåligt till.
Men jag kan se min egna personlighet i det här. Om man ska baka ska man vara lite noggrann. Det skall mätas, vägas, siktas och det skall röras och inte vispas eller så skall det vispas och inte röras.
Kravet på exakthet som jag inte har gör att det blir alltför ofta platta, tråkiga kakor och bröd.

Samma med mat, gillar att laga mat och letar ständigt nya recept men är det för många ingredienser och dessutom konstiga kryddor tappar jag genast intresset. Skall var enkelt, kunna bytas ut och man skall kunna använda det som finns hemma. Grundrecept som kan användas i olika samband gillar jag. Grytor har jag alltid gillat att laga. Man kan plocka i lite vad man gillar och vill, låta det stå på spisen och puttra medan jag gör något annat och sedan är det jättegott. Så skall mat vara. Veckomenyn under mina barns uppväxt var nästan alltid olika med några klassiker som återkom.

Sockerkakan däremot den funkar alltid och till allt. I min gamla receptpärm heter den Mammas sockerkaka. Den heter Mammas sockerkaka även i mammas receptbok och den hette det i min mormors receptbok. Receptet anger kaffekopp istället för dl och i många år var jag otroligt rädd om den sista kvarvarande kaffekoppen som endast användes till sockerkakan. Jag kastade den först när vi för några år sedan flyttade till Norrköping, jag kom på att det funkar lika bra att byta ut koppen mot 1,5 dl istället.  Det kan hällas i choklad eller citron, hällas i muffinsformar med bär eller i långpanna med rabarber eller användas som tårtbotten. Min grundprincip är att jag inte tycker om sockerkaka, blir jag bjuden av någon annan än mamma väljer jag hellre en annan kaka. Jag tycker bara om min mammas sockerkaka.

 

När barnen var små vill de alltid skrapa ut det sista ur skålen och slicka smeten av visparna, idag är det Ziggy som älskar att slicka skålen.

I helgen blev jag gammelfaster. Den första lilla människan på vår sida släkten i den nya generationen. Jag kommer säkert kunna bli gammelfaster flera gånger om och har jag tur både farmor, mormor och gammelmoster. Det lilla nya knytets mormor är en fena på att baka och steker både köttbullar och falafel så hon blir enligt Angelicas kriterier en perfekt mormor. Jag får försöka lära av henne eller också så får jag bli mormor på mitt sätt; hos mig sjunger vi och skriver egna sagor, äter sockerkaka och mamma Scans köttbullar eller färdiga veggbullar och får alltid en ny variant av gryta till middag.

När jag frågat barnen hur det känns att mormor flyttar ut och vi flyttar in säger de att vi har fått en massa tid att vänja oss vid tanken, nu är det dags att ni kör vidare. Syrran har varit redo länge. Jag hoppas och tror mamma är så redo hon kan bli.

Ok jag är redo, fram med kofoten, nu kör vi.