Från ladugårdsplan till Stureplan

Så var det äntligen på plats, vårt biologiska reningsverk. Ett år som vi letat och funderat.
Träffat representanter, kollat referensanläggningar, pratat med referenser, pratat med klokt folk och funderat.

Om ni minns hade jag i vintras ett inlägg om mina funderingar på toaletter, lite av vår hygienhistoria och att vi idag tycker att det är fullkomlig självklarhet, ja snarast en rättighet att vi skall skita på vitt porslin och hälla dricksvatten över det så det försvinner bort ur vår åsyn (vart det försvinner har vi inte någon större fundering på), se inlägg Det här med avlopp och toaletter är ingen simpel skitsak, (16/10-16).

Men större och större krav väcks på våra reningsverk och speciellt här längst kusten. Under allt för många år har det läckt ut både allt för mycket fosfor, medicinrester och annat smått och gott. Både från privata reningsverk och våra kommunala.

Gårdens avlopp har vi varit medvetna om ett tag varit under normen, vår brunn höll på att vitra söner och  det borde grävas om. Men det skulle inte räcka, det skulle krävas än större insatser då vi ligger så nära Östersjön, inom det sk skyddsområdet.

När så vi bestämde att jag och Kenneth skulle ta det stora huset som vårt blev det ett faktum, avloppet måste ordnas.

Och så hittade vi annonsen om Alnarp Cleanwater system och tyckte att det lät väldigt intressant. Efter att ha kollat av hur det fungerar så kändes det fullkomligt självklart att om vi vill ha ett hållbart liv och boende här i Bankeböte så var det biologiskt reningsverk som gällde och Alnarp Cleanwater erbjöd just detta. Både miljövänligt och funktionellt. Inte en massa kemikalier och övervakning och service, här sköter naturen processen och vi håller bara ett vakande öga på att det rullar på. Slamtömning behövs inte mer tack vare slamnedbrytare, kanske någon gång var 5-6 år men det är lite oklart. Dessutom har opartiska tester visat att läkemedelsrester renas bättre här än i kommunala avloppsreningsverk.
Man låter helt enkelt naturen sköta processen så som den gjort i alla tider, mikroorganismer och vattenväxter renar vattnet.

Och förra veckan kom det. Ja efter att ha åkte på lite villovägar vill säga så dök det upp på tisdag morgon. Tre behållare placerades, grävdes ner och installerade av tre raska gubbar.

 

Den första behållaren är som en klassisk brunn (du kan till och med ha kvar din gamla trekammarbrunn om den är tämligen ny och fräsch), här bryts slammet ner av mikroorganismernas hjälp. När vattnet blivit tillräckligt flytande så rinner det över till nästa behållare.

Den behållare kallas systemets hjärta, här finns en massa vattenväxter och en massa jobbande mikroorganismer som kommer naturligt med växternas rötter samt med avloppsvattnet och etablerar sig snabbt. Allt syresätts av en luftpump så det blir trivsamt för växterna och mikroorganismerna.

För oss med krav på hög skyddsnivå så krävs också en tredje behållare. Här är en sk fosforsfälla, vattnet leds via en säck fylld med kalk. Till slut sipprar ett vatten ut som har en väldigt hög ph halt.

När säckens kalk är mättad med fosforen bör den tömmas och bytas ut, fosforen kan då spridas på gärdena. Även om för mycket fosfor i våra vattendrag har gett oss försurade sjöar och hav så är fosfor ett av de viktigaste växtnäringsämnena. Gödsling med fosfor kan ge stora skördeökningar om markens leverans av fosfor inte räcker till. Vi har dock använt större mängd fosfor i det moderna jordbruket än vad många idag kanske anser varit nödvändigt. Och i dag börjar vi få brist på fosfor och många menar att det kommer ta slut inom en kort framtid. Det kan leda till svält hotar forskare. Att återvinna fosfor är en del av lösningen. Tillsammans med ett mer måttligt användande. Det skulle Östersjön må mycket bättre av.

Nu är avloppet på plats och vi väntar på att vattennivån skall fyllas på så vi kan plantera växterna.