Från ladugårdsplan till Stureplan

Den här sommaren  är det flera saker som påmint mig om en dag för nästan fem år sedan, vår första dag i Tanzania. Torkan och det låga grundvattnet, om att det för oss är självklart med att det rinner friskt dricksvatten ur kranen i köket. Men också när så regnet kom så var det forsande vattnet i dikena och de urrunna vägarna som påminde mig. Och diskussionen om hur vi borde samla regnvatten på ett bättre sätt i cisterner och tunnor.
När så jag äntligen fick tid att fixa i lägenheten i Norrköping så var det bland det första jag hängde upp de sex stycken fototavlorna. Tavlorna som jag lät göra från resan till Tanzania hösten 2012. Det är inga nyskapande verk, ingen fantastisk fotokonst men det är jag som stått bakom kameran och det var jag som såg och tog bilden på lejonet och på girafferna. 5 stycken bilder på djur och den 6:e är en bild på en kvinna som bär en stor vattentunna.

Och så när dagboken som skrevs under resan och som vi inte riktigt haft koll på hittades bland en massa andra papper i en flyttlåda, så tänkte jag att jag kanske ska berätta om dagarna i Tanzania? Och låt mig först berätta om den första dagen som jag mints tillbaka till flera gånger denna sommar och om kvinnan som bär på den stora vattentunnan.

Vi vaknar tidigt på morgonen efter vår första natt i Tanzania av tuppen som gal, klockan är knappt sex. Vi kommer dock få lära oss att vakna så här tidigt varje morgon, väckta av allt möjligt från tuppar, rytande lejon till böneutropare. Ibland är det bara att ge upp och följa med. 

Vi befinner oss denna morgon på Mogabiri Extension Centre. Detta är ett lantbruksutbildningscentrum i kuria-stammens bördiga bergsområden. Vi kom hit kvällen innan efter en lång bilresa från Nairobi.

Efter en lång dag och natts flygresa hade vi landat i Nairobi, Kenya. Vi blev upplockade av en afrikansk man i hans gröna jeep och med säker och trygg hand fraktade han oss genom Kenya längst med Great Rift Valley och över gränsen till Tanzania. I ett märkligt töcken av vaket och sovande tillstånd for vi längst vägar med massor med människor i massor med färger, åsnor som bar bort eller som bar hem allt möjligt och mängder med motorcyklar med en, två eller tre personer. Där den ena byn tog slut började den andra. Fantastiska vyer av denna vackra del av Afrika. Här fanns en gång i tiden fullt med vilda djur men som nu trängts undan av människor, åkermark och tamdjur. Men vi ser en zebra och en Thomsongassel.
Vår chaufför hette Emanuel, en man i 30 årsåldern från Tanzania och han skall vara vår chaufför och guide under resan och han skall också bli vår vän. Och hans jeep skulle bli vårt andra hem under dessa 10 dagars långa resa runt i Tanzania.

Efter frukosten och det goda afrikanska kaffet hinner vi med en kort promenad runt husen, det är fortfarande blött i gräset efter nattens regn och häftiga åska. Det är grönt, bördigt och väldigt vackert. Här regnar det ofta och mycket. Vi står och tittar på de stora nedgrävda cisternerna som samlar in allt regnvatten och försörjer centret med vatten.

Så får vi en guidad promenad genom byn med vår guide Abel och hans assistent. De visar oss alla bananträd som var en av de första sakerna som centret lärde ut till bönderna, de växer överallt och ger skördar året om och passar utmärkt här i det bördiga området.

 

Vi får komma hem till byns ålderman och ledare. Han har sex fruar och två kor. Här i byn bor två av fruarna medan de andra bor nere i traktens köpcentrum. Han har ägg och kycklingar som han säljer och tack vare centrets utbildning har han fått lära sig att ge sina kor ett bättre foder som han själv lätt kan odla. Det ger mycket mer mjölk och nu kan han sälja vidare.

 

Vi går vidare till en kvinna som blivit änka med tre barn. Hos henne får vi hjälpa till att gräva upp kavaroten och hon visar hur man traditionellt maler det. Av detta kokas sedan en gröt.

Vi gissar att låta henne ta emot turister är Centrets sätt att hjälpa kvinnan med lite extrapengar.

Kenneth noterar att hon har en balja att samlar regnvatten i och han frågar Abel. Han förklarar att det är dyrt med en cistern, hon har inte råd med det och samlar istället vatten i baljor eller grävda djupa gropar. Eller går lång väg till den gemensamma brunnen.
Vi lämnar henne för att fortsätta upp till kyrkan och deltar en stund i härlig sång och musikgudstjänsten.

På väg hem igen frågar så plötsligt Kenneth; Vad kostar en cistern och får svaret omkring 500-600 svenska kronor. -Skulle jag kunna köpa en cistern till kvinnan? Våra guider stannar och tittar glatt överraskade på Kenneth. Javisst!
Men hur? -Kan jag ge henne pengar?  -Javisst eller så åker ni och köper en.
Köper en, hur då? Skulle det vara möjligt? Ja då, vi hjälper er skrattar våra guider, i eftermiddag åker vi.

Efter vila och lunch så hoppar vi in i en bil tillsammans med båda våra guider + Emanuel som tycker alltihopa är en rolig och bra ide och som absolut vill följa med. Vi skumpar ner för de sönderregnade röda vägarna mot köpcentrumet nere i byns center. Det börjar regna och vindrutetorkarna jobbar friskt.

 Vi kör runt på några gator som alla består av denna röda jord och husen är i mitt tycke mer som enklare skjul.
Vi stannar utanför ett skjul och allihopa hoppar av och in på gården. Det diskuteras och pratas allt medan regnet tilltar i styrka. Jag noterar plötsligt att jag befinner mig intryckt under ett tak i ett strilande regn tillsammans med Kenneth och sex afrikanska män och en kvinna ivrigt diskuterande på ett språk jag inte förstår, i en by jag knappt vet vad den heter, på en plats som jag knappt vet var den ligger. Och jag undrar hur i hela världen hamnade jag här?

Så går vi tillbaka till bilen, dessa cisterner var inte bra nog då de använts till olja eller något liknande.

Vi rullar vidare mot nästa butik. Den här gången går våra guider in och kollar läget först. Men så ropar de på Kenneth och en stund senare så kommer de tillbaka med en stor cistern som lastas in i bilen. Vi kan rulla tillbaka upp mot centret igen.

 

Det stod ju på tanken att det var Kentas så det blev ju ett lätt val

Vägarna är spåriga och gropiga och det forsar vatten utmed vägkanterna, vi skrattar och tänker på hur vi kan gnälla hemma på våra vägar på landet när det regnat lite för mycket. Plötsligt känns det som om de vägarna egentligen aldrig varit några problem.

Väl tillbaka på centret så skickas bud till änkan som en stund senare kommer gående. Hon är naturligtvis väldigt glad och tackar flera gånger. Vi undrar lite försiktigt om vi inte skall köra hem den till henne, nej skrattar våra guider det fixar hon själv. Och det gör hon, hon lyfter upp den stora cisternen på huvudet och värdigt och rakryggat går hon långsamt hemåt. Själva går vi upprymda hem och försöker få bort den röda sanden som våra skor är täckta av.

Vi är oerhört trötta och somnar tidigt den kvällen men också otroligt nöjda över vår dag och tänker att denna dag kommer vi minnas för evigt. Men det ska komma många fler dagar då vi måste tvätta bort röd lera från skorna, många fler möten och många tidiga kvällar som vi somnar nöjt förvissade om att vi skall minnas just den dagen för evigt.