Från ladugårdsplan till Stureplan

Det här med bloggen ger en del spännande kontakter. Förra hösten fick jag ett meddelande från ett helt okänt namn; Hej jag tror vi är släkt.

Han hette Ulf Enckell och det namnet sa mig ingenting. Men detta var ju spännande och man ville veta mer, så jag lämnade genast min mailadress så han kunde skriva och förklara. Det visade sig att Ulf var min brylling och dessutom en entusiastisk släktforskare. Hans pappa och min pappa var sysslingar och hans farfar och min farfar var kusiner. Eller som min farfar hade sagt; tremänning och fyrmänning. Alltså min släkting i fjärde led.

För er som minns familjens och Bankebötes historia så kanske ni minns historien om morbror Häradshövdingen?
Min farfarsfar Karl-Johan och hans bror Anton var två bröder som kom från en gård i Tuna i Småland. Deras mamma hade en bror som fick studera och kom upp sig i karriären och blev häradsdomare och häradshövding. En häradsrätt var det som sedan blev vår tingsrätt. Och häradshövdingen var chef över häradsrätten.
Vid upprättande av en bouppteckning i Hornsberg så fick han i arvode två gårdar ute mot havet, Bankeböte och Slätvik (kan idag kännas som fantastiskt att få två sådana gårdar men troligen bedömda som mindre värda pga att de låg som de gjorde med berg och hav).

På så sätt kom det sig att Karl-Johans mamma fick genom arv och testamente dessa gårdar vid häradshövdingens död 1887. Karl Johan köpte så Bankeböte och Anton Slätvik av sin pappa och mamma.

Karl-Johan och Antons syster, Lovisa Matilda Persdotter var då alltså min nyfunne bryllings pappas farmor. Hon hade gift sig med en Kristiansson och bodde tillsammans med honom på Hällerumsgården Sejstad. Den gården hade släkten fått lämnat för länge sedan och Ulfs farfar hade 1939, samma år farfar flyttade tillbaka till Bankeböte, köpt en gård strax bredvid, Västra Grinderum. Och den var fortfarande i familjens ägo.

Ni måste komma och hälsa på tyckte Ulf. Javisst sa vi, för både Anna och mamma var genast med på detta möte. Men vi renoverade huset för fullt och hade inte tid och sedan kom våren med inflyttning och så många andra problem. Sommaren var för varm men när så hösten kom sa vi, nu måste det ske.

Jag visste redan tidigt att vi hade ytterligare en person att ta med på resan, Gerd Hjalmarsson. Pappas pigga och rara syssling, Antons barnbarn. Hon har släktforskat och det var hon som gav oss detaljerna i vår historia. Gerd blev jätteglad och sa genast ja och så hittade vi en dag som passade oss alla. Vi stoppade in våra två pigga tanter i baksätet och satte gps:en på Tuna och så rullade vi iväg ner mot Småland denna galet vackra höstdag.

Ja det var ju inte riktigt Tuna som var målet utan vi landade så småningom vid Västra Grinderum. Här hade de gården kvar. Men Ulf och hans hustru Raija hade byggt ett eget hus på gården. Eller byggt och byggt, de hade flyttat ett gammalt vackert rött trähus som de smakfullt och stilkänsligt inrett med utsikt över sjön Grindeln. De hade ett släktled tidigare än vi lämnat landsbygden, Ulfs pappa hade lämnat Tuna och Grinderum för studier och jobb i Borås där Ulf växte upp. Han hamnade i Göteborg, träffade Raija och de bildade familj i Göteborg. Nu var de pensionärer sedan några år tillbaka och delade sin tid mellan Varberg och Västra Grinderum.

Vi kom lagom till att 11 kaffet och strax var Gerd och Ulf inne i släktens historiska detaljer.

Om Ulf var den moderna släktforskaren som använde sig av sin dator med nätet och alla moderna släktforskningsprogram som en outtömlig källa, så var Gerd den klassiska som suttit dagar och nätter i arkivens läsarsalar. Om Ulf var forskaren på bredden så var Gerd forskaren på djupet. Och mitt på bordet låg Ulfs stora släktträd.

 

 

Vi tog så en tur och åkte runt och tittade på platser som förknippas med vår släkt. Vi var och kikade in på Sejstadgård och Hällestadgård där dessa syskon bott innan de flyttat vidare. Och Blixttorp som varit i familjens ägo, Karl-Johans pappa var född där.

 

Man undrar vad som de tänkte och vad som hände, hur dessa bröder flyttade från dessa klassiska småländska skogar till våra kustnära landskap. Och hur de tog kusinen och polaren Ludvig med sig som sedan skulle bli pappa till fiskarna Albin och Helge.

Men Karl-Johan och Ludvig tog även ett ännu större steg, efter att Karl Johan hade arrenderat Slätvik av sin mamma o pappa några år så tog de båten 1894 och for över till Amerika. De ”pillade bark” i Amerika i två år innan de kom tillbaka igen. Ja vad man exakt gjorde när man pillade bark vet vi inte men man barkade nog av stockar. När Karl-Johan kom hem så gifte han sig med Hanna och 1896 så köpte han Bankeböte och slog sig ner och blev jordbrukare.

Men även Karl-Johan och Antons andra syster Ida Villelmina for till Amerika. Hon var gift med en dansk mejerist med namn Rudolf Wetendorf och ett kort tag så bodde de i Bankeböte. 1896 for de tillsammans med sina två små söner till Kanada. De for via England och i Liverpool dör den älsta sonen 4 år gammal. De anlände så till Kanada i april 1896 utan den äldsta sonen, men bara 1,5 år senare dör även Ida bara 28 år gammal. Rudolf gifte om sig och den yngsta sonen levde i Kanada fram till sin död 1980. Dock verkar han inte varit gift så vi har nog inga släktingar kvar i Kanada.

Men vi har kända släktingar i USA som är både Gerd och Ulfs gemensamma släkt. Ulfs pappas farbror gifte sig med Gerds faster och flyttade till USA och där finns dottern Janet som de båda haft god kontakt med. Och några dagar efter vårt besök så skulle Janet fylla 90 år.

Uppe på skrivbordet ligger den stora högen med alla de gamla papper som mamma kom med i somras från bankfacket. Där finns sporadiska bilder från Karl-Johans liv genom arrendekontrakt och köpekontrakt och fastighetsregister fram till hans testamente och bouppteckning. Jag har börjat titta men hoppas det skall komma en dag då jag kan ta mig igenom allt.

Till sommaren ska Ulf och Raija komma hit och se var det var deras släktingar landade en gång för dryga 130 år sedan.