Från ladugårdsplan till Stureplan

Träden står grå och kala. Under flera veckor har det nästan varit en skrämmande tystnad, vattnet har legat blankt och det har knappt varit en vindpust. Kändes nästan skönt med de sista dagarnas hårdare vindar. Ökad smittspridning och utökade restriktioner därtill som en våt filt över alltsammans. Det har funnits bättre tider.

Åter sitter vi hemma på heltid och jobbar vi som kan, för att de som inte kan jobba hemifrån skall kunna gå och jobba. Vi åker inte allmänna färdmedel, för att de som måste åka skall kunna åka. Vi tvättar händer, håller avstånd och håller ut.

Det rullar, det funkar, vi löser det trots allt. Men de få roliga saker vi planerat och hoppats kunna göra fram till jul är nu strukna från kalendern. Och vad händer med jul? Jag tänder lamporna redan kl två och känner att det kommer vara en lång, mörk vinter.

I allt detta blir de små tingen mer betydelsefulla, vi får hittat nya saker att glädjas åt. Många hittar naturen och vandringsleder, stormköket blir årets julklapp. Allt fler hittar både konstmaterial, garn och stickor och symaskiner har leverans på flera veckor. 
Här är vår fågelrika trädgård en av de saker som glädjer oss. Om tystnaden har varit påtaglig där ute så har det inte märkts här inne i trädgården. Ibland känns det som vi går och duckar då de viner fåglar över trädgården. Ja visst är de mutade, Kenneth lägger ut fågelfrön på berghällen utanför köksfönstret nästan året runt. Och nu är även de stora fågelborden utplacerat sedan en tid tillbaka, både i trädgården och nere vid ladugården.

Att stå vid fönstret vid diskbänken är första parkett för en vy över berghällen där fågelfröna läggs ut. Många fåglar som tex gulsparven tycker om att få mat på backen, gillar inte att krypa in i fågelbordet, men det är också många andra som lockas till berghällen. Under sensommaren och tidiga hösten var det mest pilfinkar och koltrast. Här är rena spat, de badar i dammen och äter från buffen. En morgon satt det tre koltrastar vid kanten av dammen och så med någon form av turordning så badade de en och en. Och sedan tog de en tur till matplatsen. Men även en och annan talgoxe kom och åt och även nötväckan.

 

 

Under hela våren kom ett duvpar in och åt frön från berghällen varje kväll. De kom efter varandra spatserande in på grusgången, så stiliga i sina grå jacketteer, en helt annan stil och grace över dem än över de som hoppar runt i våra städer. Så nu i höst insåg vi att det var bara en duva, den hade troligen förlorat sin partner. Och den senaste månaden har jag inte sett någon duva alls, kanske har den gett sig iväg för att hitta en ny vän.

Mamma vurmade alltid för sina skator, varje morgon när det blev gröt över så lades det ut till skatorna. När Ziggy kom och hälsade på var han alltid där på platsen han visste det kunde finnas gröt, hade han tur var han före skatan. Jag fortsätter att lägga ut rester av min havregrynsgröt, smyger ut så inte Ziggy skall se mig. Han både hör och ser lite dåligt och har inte samma uppmärksamhet idag så han missar det allt som oftast. Ingen annan fågel visar något intresse av gröten, men skatan brukar inte missa. De hoppar ofta runt i trädgården i sin stiliga frackklädsel, lite elakt skattande åt de andra fåglarna.

 

En eftermiddag på sensommaren kom plötsligt en liten fågel inflygandes genom altandörren. Jag visste inte var det var men Kenneth lyckades snabbt genom bild på facebook konstatera att det var en trädkrypare. Så liten och söt. Nu har jag sett den flera gånger runt omkring, även klättrandes på trädet i sin karaktäristiska klättring från foten av trädet i spiralgång uppåt för att sedan flyga till nästa träd och börja om från dess fot.

På morgonen kommer jag ut till köket någon gång mellan kvart i åtta och kvart över, och då är det oftast full aktivitet vid frukostbordet på berghällen. En morgon var det fyra stycken nötskrikor. Denna också lite skräniga fågel ser jag ofta uppe i Oxhagen nu på hösten då den plockar ekollon. De gömmer sina ekollon lite överallt men får gömma många då de också tydligen lätt glömmer bort var de gömt dem. År då det är dåligt med ekollon flyr de i stora flockar till Danmark över vintern, annars stannar de kvar. I Småland kallades den tydligen blidkråka, sågs fågeln vid husen då blev det en blid vinter. Hoppas inte det är sant.

 

 

Så här års när de fröätande stannfåglarna får allt sämre med mat går det åt mer och mer mat. Och gängen som samlas blir större och större, ibland är det fyra - fem stycken, ibland är det tjugofem- trettio, olika fåglar ensamma eller i grupper på berghällen. Nu sitter gulsparv, talgoxe, pilfink, steglits, blåmes, grönfink och entita (eller om det är talltita eller om det kanske är båda). Gulsparvarna kommer i stora mängder, och så även pilfinkarna. Steglitserna kommer alltid flera medan blåmesarna brukar vara en och en och även entitan (eller om det nu är en talltita).  Däremot bofinkarna som vi hade så många av i våras har vi inte sett så många av. Inte heller rödhaken som brukade sitta på altanräcket och sjunga.

 

 

 

Plötsligt en dag satt också en domherre mitt bland alla andra, det är dock en ovanlig syn och vi har inte sett många sedan vi flyttade in.

Dessa grupper med fåglar är tämligen orädda, vi kan var i trädgården och de sitter där och äter. Inte ens Ziggy skrämmer dom, han kan lufsa omkring eller ligga bara några meter från dem och de stannar kvar och äter. Sedan kan något fullkomligt oförklarligt hända och hela flocken är borta på en sekund.

Modigast är den lite smartare, stiliga talgoxen med sina rena och klara mönster och så den lite tuffa nötväckan med sin lite uppkäftiga uppsyn. Talgoxen har också sitt tillhåll på vår altan. Vi har stundtals varit riktigt okontanta under hösten om stolsdynorna som de envist drar upp stoppning ur, eller plasten i botten på urnan med ljung. Jag stoppar ner och de drar upp. Troligen för att få material att vintertäta något bo de har sett ut till vintern. Flera mornar har jag vaknat av ett envetet pickande. En talgoxe kryper in i lyktan som står där ute och pickar stearinrester, då är jag lite glad att vi bara har rent stearin i våra ljus.

Små Ting

Orkar du inte ett steg mer,

inte lyfta ditt huvud,

dignar du trött under hopplös gråhet

tacka då nöjd de vänliga, små tingen,

tröstande, barnsliga.

Du har ett äpple i fickan,

en bok med sagor där hemma

små, små ting, föraktade

i den tid, som strålade levande,

men milda fästen under de döda timmarna.