Från ladugårdsplan till Stureplan

Så många som frågar om våra höns, hur de mår, hur många ägg de lägger och vad de heter.
Så nu skriver jag lite uppdatering här i bloggen.
Det är fem höns och en tupp av rasen dvärgkoshin. Varför det blev det? Ja det var bara en tillfällighet.

Att skaffa höns var något som vi tidigt började tala om, att det tex skulle kunna vara ganska lätt att hitta hjälp om vi skulle vilja resa bort och att de klarar att bo enkelt utan andra djur.
Men allt började nog på riktigt när vi hade gjort iordning ladugården. Tror inte jag har berättat men förra vintern så bytte vi ut ett helt gäng med pelare runt om i hela ladugården då flera hade börjat ruttna. Eller vi och vi, Hannes (showbyggaren) och kompanjon fixade och nu känner vi att ladugården kan stå ett bra tag till. Dessutom uppdaterades elen med hjälp av vår granne Kaj.

Då ville Kenneth göra iordning gamla hönshuset och skaffa höns men jag tyckte att det låg så långt bort, längst bort i ladugården och så skulle hönsgården vara bakom ladugården.
Så vi började diskutera att använda en bit av vedboden som ligger i änden närmast huset, den stora vedboden behövdes inte längre och vi kom närmare.

Så med hjälp av vår ”hustomte” Ronny och även Ander Ls hjälp så hade vi ett hönshus.

 

 

 

Hönsgården skulle vi fixa själva, vilket var lättare sagt än gjort. Det mesta där har vi gjort två ggr, först ett försök som dömts bort för att sedan tas bort och så göra om på ett annat sätt. Och så med lite hjälp av smarta och praktiska vänner som kom förbi och hjälpte till en timme för lite goda råd, räta upp dörrar och fixa bra idéer.

 

 

Värpredet fanns redan i gamla hönshuset, det flyttades. En hängränna fick bli foderränna och så tog vi ett gammal skakel som stod i ladan i väntan på att användas eller slängas, slog på några pinnar och reste det mot väggen, så hade de sittpinnar.

Och så var det höns, vi hade egentligen ingen aning när plötsligt vi blev erbjudna att få köpa dessa fem hönor och tupp av rasen Dvärgkochin.

Dvärgkochin är en stilig, fluffig mindre ras med ursprung från Kina som räknas till våra urdvärgar, även om det finns en ”stor” kochin så härstammar inte dvärgkochin från den. Det är en populär ras för den är lugn och tålig.
Att vi bör ha en tupp var något de flesta rådde, kan ni ha tupp så skall ni ha det. Flocken blir lugnare, mer ordning och reda i flocken.

Och så en kväll i juni så kom de till oss. Efter någon vecka i hönshuset fick de komma ut i hönsgården och efter några veckor i hönsgården fick de komma ut i stora världen, vilket är en area runt pumphuset och stora slånbärsbusken som de tar skydd i. Och oj så kul det är att vara ute, de älskar det, regn, blåst, kyla eller snö, inget stoppar dem.

 

 

Tuppen Thåström fick ganska snart sitt namn av en kompis som tyckte att det var ett jättebra tuppnamn och dessutom en av familjens husgudar.
Höna-pöna är den ena lilla svarta som alltid kommer sist, flaxande, - vänta på mig, vänta på mig, men alltid springer först till skydd om något skrämmer. Blondie är den helt vita, och även om hon fick namnet för att hon var vit så blev det passande då hon har en kaxig och obekymrat lugn.
Rock Olga är den andra svarta och lite av den obstinata, hon har under de senaste veckorna lyckas smita ut ur hönsgården två gånger, en gång hängde tuppen på, troligen för att skydda, den andra gången fick hon vara ute själv i slånbärsbusken en god stund medan mörkret föll, hönshusets ljus lockade till slut.

Och så Lili och Sussi, de två är identiska och hade länge inget namn då jag inte visste vem som var vem. Tills David kläckte idén att kalla dem Lili och Sussi med kommentarer; ”Det är ju ingen som vet vem som är vem av dem ändå”. De är våra värphönor, första ägget kom från någon av dem och de hittas ofta i värpredet. De är lite åpna och giriga och kastar sig över godsaker som bjuds, utan någon hänsyn till de andra.

Även om det bästa som finns är att vara ute så är godis populärt, de kommer alltid emot oss med hopp om att något gott finns med i korgen och följer småkacklande med in. Sockerkaka är toppen medan grönsaksrester ratas.

Redan i slutet av november satte kylan in och vi hade -20 en natt. Det fick Kenneth att beställa specialelement och sätta in extra isolering. Vattenskålen i plast frös sönder och vi stoppade extra halm på golvet. De som var mest obekymrade över detta var hönsen, verkar inte alls bry sig om att det var flera minusgrader i deras hönshus. Men vi sov lite bättre då vi visste det var i alla fall 5 grader i hönshuset.

Dagens höns härstammar från den röda djungelhönan. Vi vet inte hur länge höns har varit ett husdjur men det finns arkeologiska fynd från Asien som är 8 000–9 000 år gamla. Till Skandinavien kom de troligen för 2 000 år sedan. Att det blev ett populärt och viktigt husdjur var naturligt för att de lade de användbara äggen och att nästan allt på hönan kunde användas som kött och fjädrar. Dessutom var gödseln kväverik.

Vi fick vänta ett tag på ägg, men i slutet av december kom det första. Först blev det frukost några dagar i veckan men nu har vi flera ägg om dagen. Så det har blivit både omelett och de finaste små stekta ägg. Och i helgen så provade vi att baka sockerkaka, då äggen är lite mindre så tog vi tre istället för två. Blev en utmärkt fin och god kaka.  

 Nu väntar vi alla på våren och grönt gräs och ljusa dagar så de åter få traska runt hönshuset i gamla vedhögen och grönt gräs, och få gräva ner sig i den sandiga jorden under deras älskade slånbärsbuske. Ja så ser ni oss krypa runt i slånbärsbusken så är vi på äggjakt.