Från ladugårdsplan till Stureplan

Det finns så mycket att berätta om Albin och Helge, se mitt tidigare inlägg (läs gärna det inlägget först)

Tyvärr är nu snart alla borta som mindes dom på riktigt, pappa var en av dem sista. Jag är till och med den sista generationen som träffat dem och som känner och förstår att det är viktigt att minnas dem, att de tillhör vår historia. Jag känner mig glad och tacksam att jag fick träffa dem.

Ibland fick man följa med mamma ner till Ingeborg och Helge. Minns så väl deras enkla kök med järnspisen och Ingeborg i sin sjalett om huvet och käppen som hon kallade Magnus. Man skulle in i det kalla finrummet och titta på någon fantastisk azalea eller pelargon eller annan blomma, hade man tur fanns det lite mjuka polkagrisar kvar i en skål. Man undrade vad vitsen var att ha så fina blommor instängda i detta kalla finrum som aldrig någon såg? Varför ens ha detta finrum och sen trängas i soffan i lilla rummet innanför köket? Nu förstår jag att blommorna blommade ju antagligen så fint för att det var kallt och att värma upp det rummet till vardags blev för mycket att hålla varmt.

Ingeborg var traktens Hänt i veckan, hon visste allt om alla, ringde till mamma nästan varje dag och försåg mamma med nyheter. Mamma månade om henne, pratade med henne och tog henne med på olika aktiviteter. Och nu förstår jag ju att inte var livet så kul där nere i det dragiga huset vid vattnet, ständigt hushållerska, beroende av Helge om hon skulle någonstans. Så när telefonen blev medlet att kunna nå någon direkt och enkelt kontakt, blev det en sysselsättning att ringa runt till grannar, släktingar och vänner och prata bort en stund. Och mycket fick hon då veta och sen var det lätt att berätta vidare. 

För att hämta fisk fick vi följa med dem ner till sjöboden och bryggan och plocka upp fisk ur den stora sumpen vid bryggan. Med några enkla snitt så hade Helge rensat fisken och stoppat ner den i påsen. Skulle vi ha saltsill, eller saltströmming som det hette här, plockades det upp ur den stora tunnan där strömmingen låg packad i salt. Har jag inte ätit på 40 år men då tyckte jag stekt saltströmming, potatis och mammas hemmagjorda lingonsylt var gott.

Helge var lite otäck, butter och lite hård. Albin däremot honom tyckte vi om, snäll och glad och pratade alltid med mig och Anna. Vi fick åka med på hans snöskoter och åka med i hans tuffande fiskebåt. Ut till Källskär på friluftsgudstjänst. Hem igen somnade vi gott i våra stora, oranga flytvästar på den solvarma trädurken med den sövande tuff, tuff, tuff, tuff.

Så blev hela familjen ibland bjudna på kaffe till Albins ytterst enkla stuga nere på Arnö. Jaha något starkt skulle det bjudas på och pappa och farfar fick var sin rejäl konjak eller whisky och så lite sött till kvinnor och barn. Vi fick en godisskål med lite nytt och gammalt marknadsgodis som vi glatt stoppade i oss och mamma blev bjuden på lite ”fruntimmersdricka” som Albin sa. Det var oftast en Kaptenslöjtnant som inte mamma gillade alls, hon vill inte ha det söta utan hade mycket hellre velat ha en konjak eller whisky, men det förstod aldrig Albin.

Så plockade han fram sina kluriga saker, bla T-pusslet som var några bitar urklippt ur en pappkartong som skulle bli ett T. Vi lyckades nog aldrig till hans skrockande förtjusning och så fick han visa hur det gick till. Nu hittar man detta pussel allt som oftast gjort i trä i affärer, men för mig och Anna är det för alltid förknippat med Albin. 

Sista gången jag träffade Albin är ett sådant där tydligt minne, en sommarbild jag bär med mig. Det var en sådan där riktig sommardag en bit in i augusti, med sol från en blå himmel. Albin hade ringt till mamma och sagt att han hade fått riktigt fina flundror. Mamma bad mig cykla ner och hämta så skulle jag få nystekta flundror till middag. Med brunbrända ben i shorts och badfuktigt hår cyklade jag ner till Albin. Vi gick tillsammans ner till bryggan och båthuset, han plockade vant och lätt med sina kutiga, brunbrända händer upp flundrorna och stoppade dem i min påse. Vi stod där på hans brygga med måsarna skrikande över vårt huvud och den lätta salta eftermiddagsbrisen svepande in över land. Albin med sitt brunbrända, väderbitna ansikte, i blåbyxor och stövlar. Han var upprörd, det var åltjuvar ute och for, fräcka sådana som bara helt sonika plockade ålen rakt ur sumpen, Kjällskär hade drabbads och det fanns fler som blivit av med ål. Jag sa hej och cyklade hem och fenorna på flundrorna stack ut ur påsen och stack mig på benen när jag trampade förbi Lyckebo och hem.

Det var sista gången jag skulle möta honom, som nybliven tonåring lockade mig världen utanför och annat sysselsatte mig den hösten. På vintern hittades han död på sin snöskoter, på väg ut att vittja sina gäddsaxar. Han dog på den plats han levt och verkat i större delen av sitt liv.

Idag är hans båthus och brygga omgjort, två stora hus med magnefik sjöutsikten ligger där, sommargäster från Stockholm. Hans hus är ombyggt och modernt och boden där brorsdottern Viola bodde på sommaren är ett helt ombyggt bostadshus. Helges Lyckebo är ombyggt och tillbyggt och med stor brygga och en snabb båt, där bor sommargäster från Stockholm. Det bjöds ut till försäljning förra året för 6 miljoner, jag undrar vad Helge hade tänkt om det?

Men ännu när jag blundar kan jag känna den lätta tjärdoften, se Albins lite kutiga gång i blåställ och sliten skjorta på väg att elda på sin båt, lyfta sin kutiga hand till hälsning, Haj du haj du.

Arnö