Albin och Helge, två kära fiskare, grannar och orginal
Bankeböte och bygden runt om har förändrats väldigt mycket under 1900-talet. I början av seklet var alla gårdar i bruk och många människor på varje gård, fullt med små torp överallt där människor levde och tog sig fram med oerhört små medel.
När jag var liten var våra närmaste grannar två fiskare, Helge och Ingeborg i Lyckebo och Albin i Arnö. Helge o Albin var två bröder som var födda i Alkärret (troligen de sista som bodde i det torpet som låg på Bankeböte intill Slätvik och borta sedan länge). Efter några år i ett torp vid Fågelvik kom de så till Arnö, Slätvik, tillsammans med sin mamma och pappa. De levde på fiske, jordbruk för eget hushåll och hjälpte bönderna runt om. Albin var mycket och ofta i Bankeböte
Efter en tid så kom Ingeborg, hon var änka med ett barn och behövde ju någon som kunde försörja henne. Ryktet sa att det var Albin hon ville ha men Albin han hade en annan kärlek, kanske sin livs kärlek som han dock aldrig fick. Så de fick bli Helge. De flyttade till Lyckebo, några stenkast bort men på Bankeböte. Ingeborg förblev dock hushållerska i resten av sitt liv, något bröllop blev det aldrig. Det där tyckte man som liten var lite konstigt, att de bodde där i huset och att alla sa att hon var Helges hushållerska.
Albin stannade kvar och blev det fiskarorginal som alla i bygden kände. Glad i spriten var han och många historier fanns om Albin och hans supar. Var det fest så kom han mer än gärna. Inte för dansen men där kunde det bjudas på både en och flera supar. Och i sin ungdom även för alla vackra fruntimer.
Oktobermarknaden i Valdemarsvik var förstås givet för både Helge och Albin. Och när det var en strippa på besök i ett av marknadstälten så passade Albin på, och bjöd glatt alla vänner på föreställning efter föreställning för att själv få chans att se flera. ”Hon var precis naken, inte en trå på kroppen” berättade han sedan. Helge han tyckte dock att hon var för ung, ja han gillade ju lite mognare kvinnor han.
Men ett hårt slit var det också, i alla väder så eldade Albin på sin båt och tuffade ut och vittjade sina nät och satte sina skötar. På lördagen så gick båten upp till Valdemarsvik där fisken såldes och sen kom han hem framåt kvällen bra på snusen. På vintern var det gäddsaxar att sätta och vittja och se till båten som låg ute i strömmen där inte isen lade sig. Undrar hur många gånger han gått igenom isen? En av historierna, och som enligt pappa var alldeles sann, var när Albin, Helge och en släkting gick över isen och kom för långt ut mot Arnöströmmen och där gick de igenom isen alla tre. Men de kom alla upp igen. Då fick Albin se att hatten låg kvar i vattnet så han hoppade i igen och tog sig upp igen, med hatten.
Men livet tärde hårt på honom, jag minns knotiga händer, oavsett vad diagnosen var så var det nog för mycket kallt vatten, is och snö som gett honom dessa knotiga händer.
Han kom en dag och berätta för pappa att nu blev det sämre med honom, han hade vittjat gäddsaxerna och isen började bli lite för svag så han hade gått igenom isen, fem gånger, men ”hade jag gått ner mig en gång till då hade ja inte orkat upp mer”.
Och doktorn han tyckte att Albin borde ta det försiktigt med spriten, så bara en halv sup. Dock glömde doktorn tala om hur många halvor han fick ta så Albin sa varje gång det bjöds: ”bara en halv sup, tack du tack du. Och framåt natten var Albin full som vanligt men mådde hur bra som helst.
Men Albin var mycket barnkär. På somrarna brukade hans brorsdotter Viola komma och bo hos honom och mamma och pappa berättade lite rörda om hur Albin kom med hennes små flickor vid var hand och hämtade mjölk hos oss. En gång förklara han för pappa att det här var kärlek, det är inte sådan där vanlig kärlek sa han, nej kärleken till de små flickorna och Viola den var en verklig kärlek, den kärleken som aldrig tog slut.
Men en kvinnas kärlek den fick han aldrig, efter hans mammas och pappas död så levde han där på Arnö själv. Och vad han drömde och vad han tänkte det sa han inte, det talade inte en man som Albin om. Men hon fanns där ute någonstans, någonstans bland alla dessa flickor han pratade om, det visste pappa.
Albin och Helge de fiskade det som behövdes, de vårdade sina träbåtar, sina nät och sina skötar. De och alla andra fiskare som bodde ute på öarna, ner mot Tjust och i Gryt. De sköt lite fågel, snarade en o annan hare på vintern och kanske deltog de i någon säljakt. Gott om folk på landsbygden där de fick avkastning för sin fisk. I dag är snart alla borta. Folk bor samlade i städerna, fisken skall fraktas långt, specialistbutikerna är borta, vi vill ha snabb, enkel och billig mat. Hur många vågar köpa en hel fisk över disk och rensa och steka hel i ugnen (trots att just det är både snabbt och billigt)
I början av seklet fanns många skolor, i byarna och ute på öarna, idag finns snart inga landsbygdskolor kvar. Nu läggs traktens sista ”skärgårdsskola”, Gryts skola, ner då det är alldeles för få barn. Rätte eller fel men den lilla skärgårdsbefolkning som finns kvar får svårt att fixa vardagen när barnen skall ända ner till Valdemarsvik.