Bankebötes historia och en Morbror Häradshövdingen
Bankeböte nämns inte så många gånger i de historiska böckerna, troligen för att det under de senare århundradena var ett frälsehemman under Fågelvik och sedermera Hornsberg.
Detta märkliga namn Bankeböte som många förundras över tror sig ändå historikerna vara säkra på kommer av att det fanns ett eller snarare troligen två böte=bröte=vårdkasar.
Enligt en artikel i Språkbruk (nr 2/2012) så är ordet böte troligen det inlånade verbet böta ’slå eld’, som senare blev en svensk nybildning, böte ’det som man sätter eld på’ vilket kanske kan ge oss en förklaring att man stundtals har sett stavningen Bankeböta?
Namn som innehåller böte förekommer längs Sveriges ostkust upp till norra Uppland, i den åländska skärgården och längs Finska vikens norra kust, vilket stärker denna teori att ordet syftar på ett bröte.
Dessa böte/bröte, låg med tämligen stor sannolikhet på berget vid vägen ner mot Lyckebo samt på berget på andra sidan Bankeböteviken. Det är 8 km till vårdkasen längre in i Valdemarsviken, Hammarstens vårdkase på berget ”Limpan”. Där finns i dag en rest kase som en erinran om de svenska kusternas äldsta kända beredskapssystem. Kasarna var staplade med kådrikt trä som vid hotande fara antändes av en vakt. Vårdkasar har sedan urminnes tider använts som signalsystem, man tror att de kan ha sina rötter redan i tiden före vikingatiden och de fanns sedan kvar ända in på 1800 talet. Då Valdemarsviken är en trakt med mycket fornminneslämningar är det mycket som tyder på att det kan ha funnits en vårdkase i Bankeböte kanske redan på vikingatiden. Men varför fanns det två? Jag vet inte för säkert, men om du står vid den första på Bankeböteberget så har du bakom träden en sikt rakt ut mot öppet hav. Men att sedan den vårdkasen skulle synas ordentligt in i Valdemarsviken så behövdes det kankse en på andra sidan Bankeböteviken också, och därav två.
Var kommer då Banke- ifrån? Många svenska ortsnamn är sammansatta ord och ords betydelser ändras och bokstäver kommer till eller faller bort. Men troligen kommer banke el banka från det gamla ordet backe eller kulle.
1423 nämns platsen som ”bankaböte” och 1571 kan man läsa att det är ett frälsehemman som ägs av Jöran Eriksson och brukas av ”Erick ij Bancka bötte” som hade fem kor, fyra treårsnöt, 6 får och en häst. Med tanke på läget längst Valdemarsviken så kan vi nog ana att Bankeböte är en gammal plats som länge varit bebodd.
Vissa hembygdsforskare tror till och med att detta kan ha varit mer likt en by en gång. Om det fanns två vårdkasar att sköta så krävdes det lite människor omkring. I dag känns ju denna plats avlägset belägen, men förr så låg den utmed stora vägen, dvs Valdemarsviken.
Huset idag tror man är byggt någon gång i mitten av 1800 talet, som det klassiska torpet med ett kök och rummet innanför köket. Men farfar talade alltid om att det var från 1700-talet och när vi fick fram stockväggen i köket så kan vi se att det varit en dörr och yttervägg. Så kanske var där ett ännu enklare hus innan det byggdes om. Och sedan har generationerna byggt om och byggt till allt efter sin tid, behov och ideal.
Min farfars farmors pappa hette Anders Nilsson och mamma Anna-Lena Eriksdotter och de var bönder i Locknevi socken i Kalmar. Deras dotter Christina Lovisa Andersdotter gifte sig med Hemmansägare Petter Erik Carlsson, Hällerum Tuna. De fick sönerna Car-Johan Pettersson, född 1859, och Anton Pettersson född 1865 (hundra år före mig!) De fick också två döttrar varav den ena sedermera skulle emigrera till Amerika.
Anders Nilsson och Anna-Lena Eriksdotter hade också en son (Christina Lovisas bror), Erik Magnus Andersson. Han var som det står i kyrkboken, ofärdig, och ansågs av fadern inte kunna försörja sig med kroppsarbete. Pappa Börje trodde han hade någon form av vad man kallade puckelrygg. Så han fick gå och utbilda sig och bli en akademiker. Men det sas att när det gått några år så blev hans far Anders lite otålig och sa ”Nu pöjk, har vi köste på dej så mycke så nu får de räcke, så nu får du slute me de där skolera”, Då sa pojken ”Jag skall tala om för far att det jag kan idag, det är värt mer än hela byn där hemma. ”Säjer du dä pöjk, ja då ä de lika bra du får fortsätte då” svarade fadern.
Han fortsatte sina studier och tog sin juridiska examen, han blev häradsdomare och sedan även häradshövding, vilket motsvarar en borgmästare i stadens rådhusrätt.
Vid ett upprättande av en bouppteckning på Hornsberg efter greve Lewenhupt som avled 1882, fick Häradshövdingen i arvode fastigheterna Bankeböte, Slätvik och Ormö. Troligen var det en stor och besvärlig boutredning och tillgångarna var i fast egendom men det var kanske ont om likvider, så därav blev arvodet i fast egendom. Och den där värdelösa marken ute vid kusten kunde de kanske både ha och mista.
År 1887 flyttar så min farfars far, Häradshövdingens systerson, Carl Johan till Bankeböte. År 1890 flyttar brodern Anton efter. Carl-Johan gifter sig med Hanna från Häradsätter i Tryserum och 1897 gifter sig Anton med Hilda från Frödinge.
År 1888 dör Häradshövdingen vid 67 års ålder, med en avsevärd förmögenhet. Förutom dessa fastigheter i Tryserum hade han två fastigheter i Kalmar och en i Östergötland. Han skriver själv i sitt testamente att denna förmögenhet har jag fått genom hårt arbete och sparsamhet. Han gifte sig aldrig utan levde troligen genom sitt arbete. Dock var hans systerdotter, Carl-Johans syster, hushållerska åt honom i alla år. Ryktet sa att hon fick ärva en god slant.
1895 förvärvade Carl Johan Bankeböte och Anton Slätvik från sin mor. Det sägs att Carl Johan inte ville ha Slätvik för där kunde han se det öppna havet och det skrämde honom. Anton brukade och levde på Slätvik i 27 år, men 1922 sålde han och förvärvade istället Fintorp. Kanske inte havet lockade dessa småländska gossar utan snarare skrämde dem.
Carl Johan stannade med sin Hanna på Bankeböte till sin död 1940.
Denna historia har jag hört och fängslats av sedan jag var liten, pappa berättade så gärna om den han kallade Morbror Häradshövdingen, vilket troligen var det som hans farfar Carl Johan kallade honom i sina berättelser. Pappa berättade om hans handikapp och att han fick studera och hur en småländsk bondson blev en ansedd och förmögen jurist. Och så drog han ramsan och härmade sin småländske farfars morfar ”Nu pöjk, har vi köste på dej så mycke så nu får de räcke…………
