Från ladugårdsplan till Stureplan

 

Vi städade ut den gamla boden vid gården, också denna är snart 100 år gammal och här har samlats massor av saker (se ett tidigt inlägg om ladugården från 14/9 2014). Den har varit drängkammare och extrabostad och förvaring av mjöl och utsäde. När vi var små torkades det säd på övervåningen med en stor fläkt som dånade under många dagar i skördetider, var ett typiskt höstljud för oss.

Här förvarades trädgårdsverktyg, andra verktyg, målarfärg, gamla skidor och snowracern.

75% av allt vi plockade ut hamnade i slänga högen, skidor från -73, torkad färg och burkar vi inte har en aning om vad det innehöll, trasiga gamla flaskor och typ 25 st kaffekoppar från -78, massor med diverse blomkrukor och blomurnor (hur många vita blomkrukor och blomurnor kan man samla på sig under ett liv?), 16 stycken amplar i varierande form, tomma pärmar, verktyg ingen använt på 40 år och rostiga fotogenlampor och ett skrivmaskinsbord.

25% hamnade i sparahögen, bra att ha och nostalgi.

Felicia kom ut med en lång stör i handen och en märklig sax i andra änden? Mamma lös upp.
-Kan ni gissa, sa hon och började spänna en hake över saxen?
-Det är farfars gamla ålsax, den som vi stöjade ål med.

Förr fanns här gott om ål längst kusten, mängder av ål fiskades under 1900 talet här och skutor kom och hämtade upp ål längst med kusten ner mot Blekinge och Skåne för att exporteras vidare till Tyskland. Fiskarna använde stora ålryssjor eller som det kallades här ålhommor.

Mamma berättar att när björken hade musöron och det var alldeles blanke på sjön, då var det perfekt. Då kom fiskaren Helge upp på kvällen (se tidigare inlägg från 15/12 2014) för att köpa mjölk och så sa han att i kväll då blir det stöjstillt. Det fick inte knappt vara en krusning på vattnet.
Så fick hon följa med farfar ut i ekan i skymningen, en lykta hängdes i fören av båten och där stod farfar redo med ålsaxen. Årorna fick knappt snudda vattenytan och de gled tyst runt på viken. När ålens siluett kom nära båten så stötte han ner stången mot ålen och saxen slog igen om den. Det var en konst att lyckas träffa ålen då bilden bröts i vattnet, men farfar kunde sin sak och de brukade få en fem-sex ålar.
Missade han blev det grumligt och då var de tvungna att sitta där tysta i båten och vänta till vattnet blev klart

Sen kom en mindre variant av ålhomma på marknaden och de började använda den istället. Varje sommar när jag var liten lades den ut och så for man ut varje dag och vittjade korgarna i änden.
När vi blev större kunde till och med Anna o jag ge oss ut själva och vittja. De silvriga slingrande ålarna ringlade runt på båtdurken och sen fick vi plocka över dem i sumpen.
Det serverades på sommaren både inkokt, rökt och stekt ål som hoppade ur pannan för mamma, vilket vi alla tyckte var lite läskigt och lite magiskt. Jag tyckte om ål, inkokt ål med färskpotatis och en kall sås till, det var riktig sommarmat. Har inte ätit ål på många år, speciellt inte inkokt. Skulle troligen inte alls tycka om det idag.

Sedan i maj 2007 är det förbjudet att fiska ål. Vissa yrkesfiskare har dispens och fiskar på kvoter. Naturskyddsföreningen hävdar att sedan 1950 talet har 99 % av ålen försvunnit och varje år dödas mängder av ål i kraftverkens turbiner. Forskarna är lite oklara på vad som är den egentliga orsaken till minskningen men troligen en kombination av föroreningar, ökad vattentemperatur och kraftverk.

Den fantastiska varelse som föds i Sargassohavet kommer som små larver (glasål) hit genom strömmar och lever sedan här i ca 20 år och då de är könsmogna vandrar de tillbaka till Sargassohavet för att fortplanta sig o dö. Ålen verkar kunna bli väldigt gammal, i fångenskap har de blivit allt mellan 80 till 150 år.

Långt efter att farfar slutade stöja ål brukade han ändå säga att vattnet var så stilla så det var stöjstillt.