Från ladugårdsplan till Stureplan

Det var en vanlig arbetsdag under en still höstvecka, vi hade förlagt arbetet till landet. Jag satt vid bordet, fullt upptagen med någon ränteberäkning, Kenneth satt i en av stolarna vid fönstret försjunken i någon analys. Plötsligt noterar vi en mörk skugga utanför fönstret och Kenneth väser: kolla havsörnen. Den mörka skuggan var mycket riktigt en havsörn som seglat ner utanför vårt fönster och slog sig ner i tallen till höger om bryggan.

Ljudlöst och med stor försiktighet smyger vi långsamt fram mot fönstret, och där sitter den, bara knappt 10 m bort i vår tall. Men den är helt omedveten om oss, fullt koncentrerad stirrar den ner mot vattenytan till vänster om bryggan. Där, ännu utan någon medvetenhet om faran, simmar en and. Skärgården ligger stilla, grå och alldeles tyst, det är som om hela skärgården runt om oss håller andan väl medveten om vad som snart skall ske.

Och så i ett djärvt språng dyker örnen ner mot vattenytan, jag tänker lite förrvirrat att jag inte vet vad jag hoppas på, att anden skall klara sig eller att örnen skall få lunch. Framför mina ögon spelas det ekologiska kretsloppet upp, de små fiskarna och sjögräset runt vår brygga hade gett anden mat och snart skulle den i sin tur bli örnens lunch.

Örnen sveper över vattenytan och flyger upp i en båge bort över vattnet. Jag stirrar åter igen ner vid bryggan och där dyker anden upp, den har genom ett dyk ner under vattnet klara sig undan från att bli örnens mat och örnen försvinner bort över badbryggan för att leta upp något annat byte till dagens lunch.

Vi känner oss ganska mållösa och har lite svårt att ta in förmiddagens skådespel när vi åter sätter oss ner vid våra arbetsuppgifter.

Nu för tiden så kan vi se havsörnar ganska ofta, vi har ett bo någonstans här runt omkring oss. Jag har sett havsörnar som slåss mitt över mig och ofta svävar de i cirklar högt över huvudet och spejar efter mat, och far man ut en bit med båten så möts man många gånger av en havsörn.

Men när jag var liten på 70 talet så var det en näst intill en obefintlig syn. Det fanns helt enkelt knappt några havsörnar kvar i Sverige.

Havsörnen (Haliaeetus albicilla) är Nordeuropas största rovfågel. En havsörn kan bli hela 2,5 meter mellan vingspetsarna och kroppen kan bli upp till en meter lång. Trots att de är så stora väger en havsörn bara 4-7 kilo. En havsörn lever i snitt i 15 år men kan bli 30 år.

Födan är fisk, sjöfågel, mindre däggdjur och as.

Örnarna lever i par och håller ihop hela livet. De lever i samma revir och vid samma bo. Bara om den ena dör kan den andra hitta en ny partner. De lägger 1-3 ägg men mycket beroende på tillgång av föda lyckas de oftast få kanske 1-2 ungar att överleva sin tid i boet, ca 70 dygn. Det tar 5 år innan örnarna är vuxna och bildar egna par och revir.

Boen är stora och tunga och kan väga upp mot 500 kg, det kräver stora gamla tallar för att hålla boet.

Man tror att det under tidigt 1800-tal kan ha funnits 1000 par i Sverige. Efter 100 års hårt jagande av havsörnen runt hela Europa fanns det i början av 1900-talet kanske bara 100 par kvar i Sverige. 1924 blev havsörnen fredad och stammen växte till sig.

Efter att ha noterat en kraftig minskning av örnarna så började man under mitten av 60-talet en inventering av havsörnsbon och insåg att av de fyrtio havsörnspar som då häckade i Sverige var endast tio fertila, vilket ledde till att nästan inga nya ungar kläcktes. Arten var akut utrotningshotad, men det var fortfarande okänt vad som orsakade den kraftiga minskningen av överlevande havsörnungar.

Så småningom visade tester av döda ägg som samlats in att den främsta anledningen till det minskande antalet havsörnar var miljögifter. Havsörnen befinner sig högst upp i näringskedjan i Östersjön och livnär sig av fisk och sjöfågel, som ofta i sin tur ätit fisk. De föroreningar som kommer ut i vattnet lagras därför i högst koncentration i havsörnen, femtio gånger så höga halter av DDT och PCB som i strömming. Och strömmingen är egentligen svartlistad som människoföda.

I början av femtiotalet fick i genomsnitt sjuttiotvå procent av havsörnparen vid ostkusten ungar. På sjuttiotalet var nivåerna så låga som tjugo procent. Ett av dessa häckande par fanns här i våra trakter, i Licknevarpefjärden på Kvädö. 1971 satte Naturvårdsföreningen igång projekt Havsörn. Genom stödutfodring av de kvarvarande häckande paren längst med Östersjön så kunde man erbjuda örnarna annan mat än den förgiftade fisken.

Jag minns som liten hur ryktet gick att det fanns ett havsörnspar i Kvädö. Här och runtomkring Östersjön fanns många frivilliga ortsbor inblandade med att skydda och bevaka bot och man körde ut döda grisar för att på ett visst ställe stödutfordra dem. Det var mycket hemligt var utfordringsstället var och var örnarnas bo fanns.

Jag minns så tydligt hur hela familjen en sommardag när jag kanske var 11 år, cyklade ut till Licknevarp. Jag vet inte hur pappa hade fått nys om var platsen var men ryktena gick ju. Vi hittade platsen och kunde tydligt se att här utfordrades örnarna. Vi såg inte några örnar men det var mycket spännande och jag förstod kanske för första gången att min värld inte var så vacker och idyllisk som jag trodde.
Liknevarpefjärden blev nu ett fredat område, här fick inga motorbåtar köras och fiske förbjöds.

Trots stödutfodringen så visade det sig dock att honorna var utom hjälp, ända in på -90 talet la de ägg som var allt för svaga att kunna ruvas. Men ungarna däremot fick frisk giftfri mat och på så sätt kunde man så småningom få allt fler överlevande fåglar med allt mindre gifthalter i sig. Och efter 15 år började man se resultat.

En av de som på 60-talet började inventera havsörnsbon och som insåg att något var riktigt fel var Björn Helander och han blev en viktig del i Projekt Havsörn. Vissa menar till och med att det var han som räddade kvar havsörnen i Sverige. Han har klättrat runt i alla bon, lagat bon och byggt nya bon och hade full kontroll på alla individer.

Sedan några år tillbaka är andelen lyckade häckningar åter nästan lika stor som den var på femtiotalet.

Idag finns det mer än 2 500 örnar i Sverige, 500 par och 1 500 ungfåglar.

Efter att ha varit borta från Vänern i nära 100 år kom havsörnen äntligen tillbaka dit under 2000 talet, och 2010 föddes över 20 ungar i Vänern! Havsörnen häckar nu längst hela Östersjökusten och ner i Skåne. Nu har de första paren häckat på västkusten och man hoppas att vi även där skall kunna få en etablerad stam. Projekt Havsörnen fortsätter.

Licknevarpefjärden blev däremot ett fortsatt fredat område och är nu ett marint naturreservat och en spännande plats för forskare, men det är en annan historia som jag skall återkommer till.