Från ladugårdsplan till Stureplan

 

Någon undrade försiktigt om jag gått och ramlat ner i vårt nya avlopp då det var så länge sedan jag skrev. Nja det har jag inte sett som någon risk men möjligen att jag kunnat ramlat ner i en svart grop efter en uppgrävd Parkslide eller än värre gått och hängt mig i den samma

Ok, låt oss ta det från början, se även inlägg om vårt biologiska reningsverk från Alnarp . 

Vi var tvungna att fylla våra nya avloppsbrunnar med en hel del vatten. Första målet var att få i ca 4-5 kubik vatten för stabilitetens skull. Kenneth fyllde upp med en del vatten direkt från vår brunn. Midsommar och en hel del människor som duschade, tvättade och nyttjade toaletten hjälpte oss att fylla upp ytterligare. Vår arrendator hjälpte oss med den sista kubiken som behövdes, han kom förbi med resterande vatten från tanken som stått hos korna.
Nästa mål var att få vattnet upp till gallret så vi kunde plantera växterna och det tog bara någon ytterligare vecka så hade vi fått upp vattennivån.
Fyra olika sorters växter levererades, bladvass, kaveldun, säv och gul svärdslilja. Eller som Anna sa när hon plockade upp dem ur kartongen; -Varför skicka dessa nere från Skåne, de växer ju allihop här? Må så vara men nu kom de som plantor och vi gjorde som instruktionen sa.

 

Vi kunde också konstatera att de här små bambuliknande växterna som mamma kallat japanskt gräs, eller kanske oftare japanskt ogräs, nu redan efter två veckor kommit upp runt brunnen.
Två stora bestånd av detta har funnits i trädgården så länge jag kan minnas. Ett runt boden och en stor buske nedanför huset vid avloppet. Mamma har hållit hårt efter dem och klippt dem varje år men också muttrat över dem.

Busken som stod vid brunnen grävdes upp och i vårt oförstånd hade vi sedan låtit resterna användas i fyllet runt brunnen. Ett stort misstag skulle det visa sig men jag tror ingen av oss riktigt fattat hur dessa växter funkade, inte ens mamma
Vi får gräva upp dem konstaterade vi.

Två dagar senare var det fullt av nya plantor. Oj vad ni kommer få gräva sa mamma och skakade på huvudet.
Jag gick hem och började googla och det var inte alls kul. Jag kunde snabbt konstatera att de heter Parkslide och är en storväxt japansk ört. Den blev populär här i Europa för att den var snabbväxande prydnadsbuske som snabbt gav insynsskydd. Men har etablerat sig som ett aggressivt och svårutrotat ogräs. Den kan bli tre meter hög med stora blad och bambuliknande stam. Det är en invasiv växt som är oerhört tålig och som även kan förhindra andra växter i sin närhet att etablera sig. Den växer lätt tre meter på en sommar, ja du kan nästan se hur den växer.
Problemet har vuxit markant de senaste åren pga det allt varmare klimatet. I England är den helt förbjuden och räknas som ett farligt avfall.
I Japan där den växer i sin rätta miljö är det inga problem, den växer i harmoni med de övriga växterna. Vi läser flera artiklar där man tipsas om att äta roten.
Vi inser att det är endast tack vara mammas hårda klippning som gjort att den inte spridits sig mycket mer.

 

Hur får man bort den? Vi läser skräckhistoria efter skräckhistoria om folk som grävt kraterdjupa hål för att få upp alla rötter. Gift verkar inte bita på den. Skall man täcka den rekommenderar man att den täcks med minst fem meter jord annars växer den upp igen. Fem meter jord?!
En variant är att klippa flera ggr varje år så kan man möjligen få bort den om fyra -fem år.
Rötterna måste samlas in och lämnas till avfallshanteringen och där måste de lämnas så de bränns.
Eldar du själv bör du lämna askan till avfallshanteringen då den kan slå rot från askan.

Fiberduk kan man inte använda utan i så fall presenning. Med mycket täta kanter då den letar sig ut i minsta glipa.
Skall man gråta eller slå pannan blodig mot en vägg?

Kenneth hade bett Nyberg komma ut, gammal kompis som har levererat jord och grus till oss. Syftet med besöket var egentligen lite tips om hur mycket och med vad vi skulle fylla upp runt brunnen. Hans besök kom att fokuseras helt på Parkslide. Han visst vad det var, och att det var för d-ligt. Men exakt hur vi skulle få bort den var han osäker på.
Så erbjöd han oss att vi kunde nog kunde få köpa en rulle membranduk som de fått över sedan de täck slammet i Grännes, efter rensningen av botten inne i Valdemarsvik.

Om ni gräver upp så mycket ni kan och håller efter så kommer jag tillbaka efter min semester och hjälper er. Tjingeling!

Jaha, så det har bara varit och gräva, så djupt och så brett det bara gått. Man har lämnat platsen och tyckt att den är helt ren och kommit tillbaka nästa dag med en massa små röda skott. Satt spaden i backen och den lilla plantan har haft en 20 cm lång rot och 7-8 till små plantor som har kommit fram när jorden fallit bort. Ett fullkomligt tröstlöst och hopplöst jobb. Den slår rötter på gamla delar av de bambuliknande stammarna och den slår rötter på rötterna. Och det här med fem meter börjar jag tro på för du kan efter dessa veckor gräva fram en halvmeter lång rot, utan att hitta ”modern”.

 

 

-Men tänk vad mycket nytt ni lärt er säger någon lite glatt. Jo viss men viss kunskap kan man faktiskt leva utan.

-Utifrån Parksliden har jag ju i alla fall valt rätt tomt säger min syster lite skadeglatt, men tystnar sedan. Ok det är alltså bäst att jag håller mig sams med er i fortsättningen.
Jepp säger vi, annars gräver vi ner en Parksliderot utanför din dörr.

Så vi kör inte med avhuggna hästhuvuden eller fiskar. Nej passa dig noga att förarga oss, hittar du en liten vit rot på ditt trädgårdsbord en morgon så vet du vad som gäller. Whohahahaha

Vi lär säkert få anledning att återkomma i ämnet.