Gamla namn och platser eller ”Gubblyckan, vad är det för märkligt namn”
För att veta vilken gata vi bor på, vilket torg vi skall träffas på, vilket gärde vi avser eller vilken del av skogen vi pratar om så behöver vi namn. Som med språket i allmänhet, grunden till att vi behöver det är för att vi skall förstå varandra. Men alla namn och benämningar på platser var kommer de ifrån?
Platsen fick en gång i tiden sitt namn pga av någon speciell byggnad låg där, någon som bodde där eller något speciellt hände där. Byggnaden och personen är ofta borta sedan länge men namnet det hänger kvar. Hela våra städer och samhällen är full av dessa namn och benämningar. Men även så här på landsbygden.
Brännerikröken (kan du läsa här), Brittas lycka och Oxhagen, alla namn för att vi skall veta vilken plats vi avser.
Magretstugan är ju nybyggd (det lilla hus i områden som mamma bor i) och fick sitt namn pga av Magretgärdet som är gärdet nedanför huset. Men namnet Magret det kom enligt farfar av att det bott en kvinna med det namnet i ett torp som legat på gärdet snett nedanför Magretstugan. Farfar mindes inte huset och vi ser det inte på någon gammal karta men där finns lite lämningar på den lilla holmen och runt om är det mager mark vilket är ett tecken på att där var slåtteräng eller en torpträdgård.
Hela skogspartiet i mitten av den slinga som går runt i området kallar vi Oxhagen, ett namn som dyker upp på många gårdar. När korna gick på skogen så fick säkert oxarna gå här hemmavid i egen hage där det var tillgång till vatten i kärret upp i skogen.
Jag har tidigare skrivit om att man anser att Bankeböte snarare förr var en by. Nedanför vårt hus, på andra sidan vägen i kohagen kan man ännu se rester av hus. Även ovanför ladugårdsgaveln skall det ha legat hus.
Nere vid vår brygga, på vägen mot Lastberget, låg det också ett torp vars namn vi inte använder längre. Det hette Loppudden och på äldre kartor kan du hitta namnet och torpet. Resterna av muren ser du på berget och det lilla fältet som ligger på vägen mot Lastberget var torpets gärde. Dessa små torp som det fanns massor av, här och runt om i Sverige. De som bodde i dessa torp var de fattiga, många gånger med ett liv på marginalen. Kanske namnet speglar just den fattigdomen. Man förstår att det föll bort, trist namn på den vackra platsen.
Detta är ett av de senare torpen och min farfar var med och rev bort det då det ansågs var i alldeles för dåligt skick. Något som han senare ångrade då det var många framtida pengar som försvann i samma veva som huset försvann.
Lastberget, det är ett namn som finns på fler platser. Under perioder landade här Stockholmsbåten och lastade på varor som skulle vidare mot Stockholm eller Kalmar.
Första gärdet på vägen mot Lyckebo kallar vi Loggärdet. När min farfars far kom till Bankeböte då låg ladugården ovanför postlådorna utmed Lyckebovägen. Den revs när den nya lagården byggdes 1914. På gamla kartor kan du se att det var flera hus som låg runt ladugården och pappa brukade skoja och säja att Anna bodde i fårhuset, alltså i hennes Källarstuga.
Men den vetskapen förstår man varför Loggärdet heter så.
Att gärdet längst ner på Lyckebovägen kallas Arnögärdet är ju fullt rimligt då det gränsar mot Arnö.
Och Arnö är nog liksom Bankeböte en gammal bebodd plats, där det funnits människor långt tillbaka i tiden. Skyddat men ändå nära vattnet vilket gav tillgång till både jordbruk och fiske och nära stora allfartsvägen på vattnet.
En bit bortom Arnö mot Slätvik låg nog också ett torp där troligen en Britta bodde någon gång. Gärdet ovanför Arnögärdet på Slätvikssidan kallas Brittas lycka, det namnet finner man på äldre kartor så det namnet verkar ha varit vedertaget länge. Brittas lycka klingar kanske vackert i våra öron men detta avsåg en åkerlycka. En liten bit åker som tillhörde ett litet torp.
Följer vi Loggärdet till dess slut så kommer vi till Alkärret. Det är också ett vanligt namn, alltid fanns det något kärr på gården och som då naturligt hade en massa alar.
Här låg det ett torp som är ett av sista av de gamla torpen som försvann. Här föddes Albin och Helge, och en bit in på 1900-talet så revs det, troligen för att det var i så dåligt skick.Mer om Albin och Helge och Ännu mer om Albin och Helge
Från Alkärret leder en väg in i skogen som nu är igenväxt och med fallna träd, den går förbi Gubblyckan. Här hittar du också rester av hus och troligen en gammal jordkällare. Vildsvinen bökar ständigt upp marken här vilket troligen är för att det är gammal åkermark där de fortfarande hittar goa grejer. Kanske bodde det någon arg gubbe där för 200 år sedan. Eftersom hela denna plats håller på att växa igen så är Gubblyckan ett namn som håller på att försvinna hos oss i familjen. När jag berättar det för kusin Felicia tittar hon på mig och säger; ”Men vad är det för märkligt namn, Gubblyckan? Det behöver vi ändå modernisera”. Och hon har en poäng, ibland får man kanske uppdatera de här gamla namnen med lite nyare, som ger en återblick av vår tid. Vildsvinens lycka kanske?
Nu undrar någon över Lyckebo? Ja det har nog inget att göra med en bit åkermark i skogen. Det är en av de allra modernaste platserna vi har här på Bankeböte. Här byggdes inte hus förrän på 1920 talet av min farfars bror och namnet Lyckebo var det dom som gav platsen. Ett mycket vackert namn tycker jag, här bor lyckan. Och de övriga husen där i området de kom till senare och blev några av de första ”sommarstugorna” men det är en helt annan historia.
Nästa gång skall vi ta och följa några gamla vägar som nästan helt är borta men som vi fortfarande kan hitta rester av.
