Lite mer Bankebötehistoria
Här är en en fortsättning på inlägget från januari "Bankebötes historia" och från septemberinlägget "Vår ladugård är 100 år i år".
Gammelfarfar Carl J och hans Hanna fick fem barn. De föddes alla uppe i huset vid Udden.
Äldst var Petrus, som tyvärr i unga år gick bort i turberkolos.
Nr två var Gustav, han och hans fru kom att bygga huset i Lyckebo. Han köpte senare en gård utanför Södertälje dit han flyttade med fru och barn.
Och som nr tre kom farfar Erik. Han gifte sig med en flicka från Gryt, Evy, och flyttade först ut till Gryt och arrenderade där Danebo. Efter några tuffa år i den ekonomiska kris som rådde under början av 30 talet lämnade han Danebo för att arrendera några andra gårdar hemma Tryserum
Men den 14 mars 1939 flyttade så min farfar Erik, farmor Evy och pappa Börje hem till Bankeböte. Pappa var 11 år och gick i Lövbo skola (för mer om Lövbo se tidigare inlägg från mars ). Gammelfarfar och gammelfarmor bodde uppe i Udden.
Nr fyra i syskonskaran var Betty, den enda flickan. Tyvärr blev Betty kär i fel man. Hennes äldsta son Yngve fick hon svårt att ta hand om så han var mycket hos sin mormor och morfar på Udden.
Yngve fick också två bröder. Så hände det tragiska att även Betty dog i turberkolos. Och eftersom inte pappan var någon omhändertagande far så fick Yngve, Stig och Lennart flytta hem till Bankeböte, Yngve till mormor och morfar och de mindre bröderna bodde hos Erik och Evy i drängkammaren. Yngve blev så småningom dräng på olika gårdar runt om. Även Stig och Lennart gav sig iväg vid ganska unga år när skolan var slut för att söka sin egen lycka vilket båda också fann.
Syskon nummer fem och yngst var Axel, han jobbade på olika gårdar men gick också på folkskola i Gamleby och lantbruksutbildning. Han flyttade så upp till Värmland och köpte en gård vid Nysäter tillsammans med sin fru från Blekinge. Yngve fick efter några år en anställning som ”dräng” hos Axel och han blev kvar där hos familjen i hela sitt liv, de blev hans familj, hans morbror Axel, hans fru och tre barn.
Farfar arrenderade till en början Bankeböte av sin pappa Carl Johan.
1940 dog gammelfarfar Carl J. Pappa berättade om det och beskriver det också i Tryserumsboken 2004. Alla gardiner drogs för. Klockan stannades i stora rummet. Gammelfarfar kördes med häst och vagn till kyrkan, grannarna hade klätt vägen med granris så som seden bjöd. Det bjöds på en massa god mat och dryck och det hölls tal. Några år senare dog gammelfarmor, då blev det en betydligt enklare tillställning, men som pappa sa, hon var ju bara ett fruntimmer
Farfar köpte nu ut sina syskon och ägde Bankeböte själv.
Det var en annan landsbygd då, landskapet var betydligt mer öppet och ljusare med beteshagar och åkrar. Något direkt skogsbruk fanns inte då. Avverka träd var ett hårt och slitsamt arbete med handsåg och timret skulle ut ur skogen med hjälp av häst. Nya plantor var självsådda. Det mesta av den yngre skogen gick åt till gärdsgårdar. Det fanns ju miltals med gärdsgårdar.
Under kriget gick det åt en massa skog, all dålig skog kunde säljas som brännved, efterfrågan var enorm och mycket såldes till Stockholm. Timmer fraktades ner till det vi kallar Lastberget (där vi nu har avverkat för att ha betesdjur) och stora skutor lastades med ved för att fraktas till Stockholm.
Det bodde mycket mer folk på landet, i torp och på gårdar. Arbetstillfällen var många. Det gick åt ganska många att driva ett litet jordbruk som Bankeböte, förutom familjen så fanns det även en dräng . Arbetet var hårt och allt skulle göras förhand och med hjälp av hästar och oxar. 1930 fanns det ca 650 000 hästar i Sverige, nästan alla användes i jordbruket.
Man var självförsörjande med ägg, mjölk, mjöl, potatis och kött och det lilla överskott som blev kunde man sälja . Men det skulle för farfars del också räcka till avbetalning och räntor på lån. Men behovet var inte så stort. Man fick klara sig med sin konfirmationskostym och kvinnorna kunde kanske köpa lite tyg ibland och sy en ny klänning eller kjol. Fest och dans ordnades ofta men det var ett dragspel eller två som spelade i vardagsrummet eller på dansbanor som fanns runtomkring.
Pappa Börje gick på lantmannaskolan i Gamleby och började jobba sida vid sida med sin far.
Efter kriget kom mycket att ändras.
1947 fick Bankeböte elektricitet, detta var en händelse som kom att revolutionera landsbygden. Nu kunde arbetet effektiviseras, man fick mjölkmaskiner och elmotorer som kunde dra tröskverket. Man kunde pumpa upp vatten och slapp bära hem för egen kraft till djur och hushåll. Och framför allt man fick ljus. Och kylskåp och man kunde nu förvara mat på ett helt annat sätt.
1948 köpte pappa sin första bil och 1949 så skaffade man traktor. Hästarna försvann och jordbruken effektiviserades allt mer. Folk behövdes inte längre på landet och fabrikerna hade nu stor efterfrågan på arbetskraft och allt fler flyttade in till städerna.
60-talet kännetecknades som slutet för den lilla lantbrukaren. Gårdar lades ner och slogs samman till stora enheter, ökad produktivitet och mekanisering. Nu behövdes det än mindre folk på gårdarna. Urbaniseringen var kraftig och vi fick ett nytt ord, avfolkningsbygd.
Men i slutet av 60 talet och början av 70 talet ville stadsborna ut på landet igen, ekonomin var god och man hade råd med både en bra bil och sommarstuga. Pappa och farfar gjorde som många andra längst med kusten, styckade av en bit land, planlade ett område för sommarstugor och sen sålde man tomter till stadsborna.
Pappa tog tag i sin gamla dröm och utbildade sig inom ekonomi och redovisning, startade sin lilla byrå i Valdemarsvik och erbjöd sina tjänster till dem som han kände bäst, lantbrukarna och de små företagarna. Och han trivdes nog alldeles utmärkt med det även om han ibland slet hårt. Farfar fortsatte att ta hand om gården ännu några år och pappa blev en månskensbonde, vilket var hans lunga och hjärta. Och till skillnad från så många andra runtomkring i bygden och i övriga Sverige så lyckades de båda få leva kvar på sitt Bankeböte, farfar till sin död 1987 och pappa fram till sin död 2014.