Från ladugårdsplan till Stureplan

Vi fortsätter att följa några av de spår vi fortfarande kan se, och som leder tillbaka i tiden. Missade du första inlägget om namnen på platser kan du läsa det här

Som de gamla romarvägarna från före Kristus födelse som du fortfarande kan hitta i Italien och Spanien bla. Eller de gamla svenska vägarna som vi idag kallar hålvägar, för att svenskarna under många hundra år, kanske tusen, har ridit eller vandrat samma vägar genom Sverige så det har blivit en försänkning i marken.

Även här i Bankeböte ser vi rester av vägar som påminner oss om ett annat liv. Vi tar oss tillbaka längst med vår nuvarande grusväg upp till gärdet Lyckan, innan Mosen, svänger vi upp till vänster längst den gamla skogsvägen över till Slätvik.

 

Vi fortsätter vägen upp mot Alkärret, denna väg har nog funnits lika länge som det funnits bebyggelse vid Alkärret, kanske 1600–1700- talet eller kanske lika länge som Bakebötes bebyggelse funnits.

 

Jag minns det som en väl farbar väg när jag var liten och mamma berättade att farfar han åkte med deras gamla Opel på den vägen till in på 60-talet.
Sista minnet från att ha åkt här var i början av 80-talet när det odlades potatis på en bit av Alkärrsgärdet. Vi plockade upp potatis på vagnen och körde hem med traktorn över Alkärrsvägen. Strax därefter så arrenderades åkermarken ut och det blev vall och andra vägar togs. Vägtrumman gick sönder, och kärret har tillåtits breda ut sig och vägen växte igen. Bara enstaka skogsmaskiner har kört den. Idag har stora träd fallit över den gamla vägen.

Om vi nu svänger av mot höger och följer gärdet upp mot Slätvik kommer vi stöta på en annan väg.

Den är inte så gammal, byggdes av farfars far och hans bror Anton i Slätvik någon gång runt 1900. Det var vad de kallade en mjölkväg.
1897 hade Mejeriet i Lövbo blivit ett andelsmejeri. Och varje dag fraktades nu mjölk upp med häst och vagn från de små gårdarna. Bankeböte åkte mjölkvägen upp till Fintorp och lassade på deras mjölk, för att sedan tillbaka till Bankeböte lassa upp sin egen flaska på flaket.

Sedan via Alkärrsvägen och den nyanlagda mjölkvägen fara över till Slätvik för att ta även deras mjölk. Sedan var det Stångberget, Ödesäng och Hårdelen innan de så for upp till Lövbo med mjölklasset.
På flaket följde så också med en unikabox från varje gård, med en lapp om hur mycket smör och ost som det eventuellt önskades få hem denna dag. Detta lades i respektive box, räknades av från den lämnade mjölken och så kom det hem till rätt gård under dagen.

Nästa dag var det Slätviks tur och så gick det runt.
Någon gång i slutet av 40-talet så lades mejeriet ned och flyttades till Valdemarsvik. Och då fick flaskorna ställas uppe vid vägen och så kom en lastbil och hämtade upp allas mjölkflaskor. Mjölkvägen växte igen och försvann då andra stigar trampades upp för att ta sig till fots till Slätvik.

Men på Slätvikssidan ser man tydligt att det är en väg

Vi fortsätter grusvägen upp mot Mosen, mitt emot gärdet går ännu en skogsväg upp till vänster.

 

 

När jag var liten var även det en ganska tydlig väg upp över skogen. Den ledde fram till det vi kallar Kammerlyckan, du kommer här ut på vårt hygge. Även här ser man tydliga lämningar av ett torp, borta redan när farfars far kom till Bankeböte. Hit kunde man få följa med pappa när vi var små att plocka smultron vid stenarna som var resterna från husgrunden. Här var det åkermark, det syns tydligt på kartan från 1952 men under farfars fars första tid planterades det som på så många andra ställen gran på åkermarken.

Dessa granar tog vi ner för en 5 år sedan, och nu är här ett kalt avverkningsområde. Men du kan fortfarande ganska lätt se resterna av åkrarna. Här vill inte de planterade granplantorna riktig komma igång. Kenneth funderar på om vi skall försöka se om vi kan ta fram den gamla slåtterängen igen på en begränsad plats.

På förhöjningen med de små granarna ligger husrester

 

Nu när både torp, åker och skog är borta så har också den gamla körvägen och stigen försvunnit bort alltmer.

Ordet torp var från början en benämning på ett nybygge. Idag är det en benämning av en byggnadsform. Men under 1600-talet och fram till en bit in på 1900-talet var det snarare benämning av nyttjandet av en mindre bit mark och ett hus. Det fanns inte en sorts bonde utan en hierarki av olika titlar. Ett torp arrenderades av markägaren och betalades ofta via dagsverken, låg långt ner i herarkin och begränsad till att livnära sig på det lilla som torpet erbjöd.

Den som bodde här på Bankeböte på 1700–1800-talet och arrenderade av Hornsberg benämndes i registren som en hemmansbrukare, detta var också en arrendator med större areal och en vidare rätt att bruka gården. Och något högre upp i hierarkin.

När farfars far Karl Johan köpte Bankeböte 1896 blev han hemmansägare, självägande och betydligt högre i hierarkin. Dock skulle mycket förändras av detta system runt sekelskiftet i och med industrialisering och urbanisering, men först 1943 förbjöds dagsverke som betalningsform.

Vi tar oss upp till det torp som står kvar, Udden. Här bodde många olika torpare som också livnärde sig även på fiske och olika dagsverken. Hit flyttade Karl Johan och Hanna upp när de ”pensionerade” sig i slutet av 20-talet. Här fanns också en ladugård och uthus men som nu är borta.

 

 

 

Den ladan som låg där det i dag är en parkering den låg kvar när Hanna dog 1944 men revs några år senare. Efter Hannas död blev torpet en sommarstuga och det kanske är det som gör att den än idag står kvar.

 

Men från den gamla källarstugan och genom Hasselbacken där kan du skönja en väg.

Då fanns inte vägen runt Oxhagen utan detta var nog vägen från Udden bort till den bit åkermark som kallade Oxhagslyckan, där det idag ligger tre fritidshus. Även den vägen kan nog var en mycket gammal väg som burit många oxar, hästar och barfotabarn.