Målet är allt, resan dit blev ganska skumpig
Fick ett mail från blogg.se som sa att jag har många besökare men det var länge sedan jag gjorde ett inlägg. Och det är sant, det har tagit lite stopp. Finns så mycket att göra hela tiden, så lite tid för bloggande. Hinner inte ens få lusten till att skriva. Men nu har våren kommit, vi är på plats i huset och det känns som livet stabiliserats lite även om trädgården kräver en massa jobb för att bli en trädgård och i skogen finns mer jobb än vad som är möjligt att ta hand om.
Jag minns hur jag låg i min hotellsäng i Dunedin, Nya Zeeland, jag hade just tillsammans med Angelica och Kenneth som några av de första i världen tagit emot år 2017. De andra snusade gott i sina sängar och hemma så höll fortfarande vänner och familj på att förbereda sig för nyårsaftons firande, strök skjortor, la champagnen på kylning och vek servetter då det ännu var många timmar kvar innan de skulle fira in 2017. Jag låg där och tänkte att det år som låg framför oss skulle innebära många utmaningar. Jag visste att vi skulle få utstå förändringar och mycket känslor, att mycket skulle hända och att det inte skulle vara en helt lätt resa. Jag kände en viss förväntan men visste att år 2017 skulle bli ett tufft år.
Och det skulle bli en vår och en sommar som slet med ett jobb som blev tuffare än vanligt och med många flyttar, så många flyttkartonger, separationer, förändringar och många känslor. Och i september började vi riva i huset. Trots att vi visste att det var ett gammalt hus och att det skulle bli en del arbete och beslut tror jag inte vi var förberedda på hur mycket arbete och hur många beslut och val vi skulle komma att få göra.
När vi lämnade 2017 bakom oss så hade vi fönster och golv i det nya huset men en felbeställd dörr, en toalett och en tvättstuga som bara ännu var ett skal och fortfarande 60% av vårt hem nedstoppade i kartonger, kartonger vi nu började tappa greppet om var de var efter att vi flyttat dem så många gånger.
När vi så äntligen kände att vi kunde se ljuset kom snöstormen, en halvmeter blöt snö lade sig runt om vårt landskap och när vi väl kommit ut och fått strömmen tillbaka skulle vi inse att den tunga snön och blåsten gjort mer skada på träd och skog än på ett mannaminne. Så många brutna grenar och toppar och hela knäckta träd. Enbuskar och slånbärsbuskar som aldrig kommer orka komma igen.
Och när vi återhämtat oss från snöstormen kom döden, drog undan mattan och vi föll. Döden kan vara så grym och kännas så orättvis. Någon gång skall jag skriva om Ellinor, om varför hon var en del av Bankeböte och varför Bankeböte var en del av Ellinor, men ännu gör det allt för ont. En smärt jag förstår kommer ta tid innan den lägger sig.
Vi tog beslutet att ta hjälp med att ordna målning och tapetsering och det ångrar vi inte, det har besparat både tid och bekymmer och blev så bra. Och i början av mars började vi flytta in trots att en del kvarstod, och för varje helg har vi kommit en liten bit närmare ett hem. I påskas kunde vi samla stora delar av familjen för att fira påsk i det nya huset.
I fredags fick vi dörren på plats och på eftermiddagen hade vi lunch för alla vår byggjobbare och vi fick tacka för ett mycket bra genomfört arbete. Solen har värmt oss hela helgen och en svag grönska lyser där ute. Kanske lite för tidigt men så skönt för själen. Vi har börjat på allvar att röja bland träd och grenar och försökt få lite ordning på vad som måste göras. Vi lägger in en ny växel och hoppas att vi nu börjar rulla in mot vårt mål och att vi snart kommer att kunna stanna av.
