Kan spannmålstorkar och tvätt på tork vara K-märkt eller Sjörapporten är som poesi
För flera år sedan lade jag up en kategori som jag kallade K-märkt, jag tänkte på sådant som var av staten K-märkt och det som vi skojar om borde K-märkas och det som glöms lite bort men borde vara K-märkt. Jag har glömt bort kategorin men så kom frågan, kan ljud och bilder var K-märkta?
Spannmålstorkarnas monotona brummande har alltid varit ett tryggt ljud för mig, kan verka konstigt men det är nostalgi och barndom. Det har förebådat höstens ankomst, kanske en känsla av att säden är bärgad och matförråden fyllda. Detta monotona ljud som varje sensommar och tidiga höst rullade ut från alla närliggande gårdar, en känsla och ett ljud som inte fanns i stan men som gav minnen om barndom och landet och som gav mig längtan hem till landet. För det har aldrig varit vårens spirande grönska eller högsommarens solvarma klippor som fick mig att längta till Bankeböte. Nej det har varit tröskan på gula sädesfält, äpplen som hänger från nedtyngda grenar och buntade höstastrar. Det var på hösten jag visste att jag någon gång ville flytta tillbaka till Bankeböte.
Inte bara spannmål som torkar gör mig lycklig. En bild som jag också burit med mig och också fått mig att längta till landet var tvätt på tork i vinden. Det är en kort stund av meditation att hänga handdukar, de gamla örngotten och skjortan sida vid sida. Jag tänker att det finns någon nedärvd trygghet, av något som gjorts i generationer. Ett uppfällt klädstreck i badrummet eller torktumlarens snurrande är inte att jämföras med att låta vinden och solen torka tvätten. Jag har länge velat ha en sådan där fin gammal torkställning med linor mellan formsågade plankor, målat i vitt. Men Kenneth förstår inte alls detta när den torkvinda som vi övertog av mamma var ganska ny och helt felfri. Så det får nog vänta.
Trots krig, smältande isar i Svalbard, skilsmässor och restskatt så är det samma oföränderliga Sjörapport. Samma Tyska bukten, Fiskebankarna och Syd utsira. Kuggören, Svenska högarna, Härads Väderö och så Harstena. Jag blir lugn när jag hör denna uppläsning, samma platser varje dag utan förändring. Samma raka enkla budskap år ut och år in, ingen dramatik i uppläsandet utan orden, platserna och vindstyrkan får tala för sig. Obekymrad om Trump och Putin låter sig dessa klippor sköljas över på samma sätt som när Peter den stora eller Djingis khan styrde världen.
Som poesi och terapi med sin trygga ständigt återkommande rapport, som följer året och vädrets växlingar, regn, is och sol. Med tilltagande vind, avtagande regn, lågtryck som förskjuts sakta öster ut, kuling till kvällen, rutten is och stormbyar. Visst är det tryggt i en otrygg värld att lugnt kunna styra ut på havet med vetskap att sjörapporten alltid finns där.
I helgen gjorde jag just det där jag längtat efter, skördade den sista mangolden och frös in, tog in den sista stora squashen, hängde vitlök på tork, skar äppelklyftor till äppelmos och frös in. Och av de allra sista rabarberna gjorde jag lite marmelad att ha på osten i december. Bjöd sedan vännerna på en vegetarisk lasagne av alla grönsakerna och äpplen med knäck till dessert. Hängde tvätt och 15.55 lät jag sjörapporten vagga mig till ro med en kopp kaffe.