Slutet på något är ofta början på något annat
Så var dagen här, den som vi nu vetat om ett tag, talat om en tid och ju sedan länge förstått skulle komma.
Epoken fick en början av ett slut och Laila skulle efter snart 60 år lämna Bankeböte. Hon packade ner sina saker i flyttlådor och väskor och möblerna bars ut och flyttbilen rullade iväg, med de möbler som nu fick plats i den nya lilla lägenheten i Valdemarsvik.
Hon skall inte lämna för tid och evighet, men nu blir hennes adress i Valdemarsvik, där är nu hennes bas med det ärvda skåpet, stolarna och finporslinet, den bra sängen, de bästa böckerna, fotoalbumen och favorittavlorna.
Även om vi var övertygade att detta var rätt, detta var vad hon ville och det här var det bästa, så stod vi där med en gnagande tomhet och lite sorg. Det sista av vad som varit vårt barndomshem packades ihop. Möbler som alltid funnits där kördes iväg. De välkända ljuden och lukterna skulle skingras.
Att flytta är inte bara att flytta koppar, stolar, soffan och sängen, och lämna en stängd dörr bakom sig. Det är att lämna en bit liv, minnen, händelser, dagar när solen sken, dagar när det regnade, dagar som bara var vanliga dagar, alla dessa dagar som blev ett liv.
Det känns att flytta, även om man vet att man vill och det är rätt.
Och vi som nu skall fortsätta att skapa nya dagar i Bankeböte skall nu vänja oss vid ny ordning. Ingen som har kaffet klart efter långpromenaden, inget P1 som ljuder ständigt i köket från morgon till kväll, ingen som ger Ziggy bulle, ingen som bär kaffekorgen till elden, som kör skottkärran full av ved eller som sitter o halvsover i sin stol vid tv:en.
Ännu en tid är huset till hennes förfogande, vi hoppas att hon ännu en vår och sommar skall baka bullar i köket, så frön i landet, och sitta på sin altan och dricka kaffe efter maten.
Och sen skall det naturligtvis alltid finns en plats på Bankeböte som är hennes, där vi hoppas hon kan känna sig hemma och finna sig till rätta, för efter ett slut kommer ofta en början, på något annat.