Nya Zeeland eller Att resa så långt bort det går
Man kan skumma och titta på bilder om man vill det. Jag har delat in i kapitel och om du tex är mest intresserad av vandringar kan kapitlen ”Vänstertrafik, Nelson och Abel Tasmans nationalpark” och ”TeAnau och Fjordland” vara av intresse.
Är du mer intresserad av djur titta gärna närmare på ”Glenorchy och fåglarna som försvann” och ”Portobello, Albatrossar och mötet med den gulögda pingvinen”
Eller så kan man läsa ord för ord. Häng med.
Varför Nya Zeeland
Jag har aldrig haft Nya Zeeland på någon Bucket list, ingen längtan och dröm att åka dit. Har nog aldrig riktigt tänkt på detta land alls. Till Australien har jag tänkt man någon gång måste resa, men inte Nya Zealand. Först för några år sedan dök det upp lite mer, några av våra vänner och några av Angelicas vänner var där. Lät trevligt, de var väldigt entusiastiska.
Men först den dagen Angelica kom och sa att hennes plan var att fara till Nya Zeeland för att vistas där en längre tid och för att jobba, började jag titta efter landet. Var låg det egentligen, vad var det för land?
Först och främst är det är ju så långt bort man komma, lätt att leva och finna jobb och ett fantastiskt vackert, mångskiftande land.
Här finns vingårdar, regnskog, glaciärer, pingviner, sjölejon, björkar och palmer. Sommar när vi har vinter och vinter när vi har sommar. Men med kyla i söder och värme i norr. Sällan eller aldrig under 0 men heller sällan eller aldrig över 30 grader.
Först skulle Angelica vara där ett halvår, sen ett år och sen ville hon vara där en sommar till. Och det var då hon sa, kom hit och fira jul och nyår med mig.
Och när jobbet sa ja och syster Anna med familj lovade ta Ziggy så var det bara att köra på.
Sydney
Den 13 december lämnade vi Sverige och julen bakom oss, och efter 23 timmar landade vi i Sydney.
När vi nu ändå var ute och for kunde vi besöka Sydney under tre dagar och vila lite från allt flygande.
Jetlaggade gick vi runt i ett Sydney som bjöd på 19 grader och regn, när vi var redo för sol och +30?!
En klassisk storstad med höga hus och många bilar men med en vacker botanisk trädgård och ett fascinerande byggnadsverk, operahuset, ritat av dansken Utzon. En än mer fantastisk byggnad än jag tänkt med 1 050 000 st klinkerplattor från Skåne. Byggnaden kostade 15 ggr mer än budgeterat (102 milj AUD mot 7 AUD) och tog 14 år att färdigställa mot de tänkta 4 åren. Dessutom sägs det var en än mycket vackrare byggnad än vad det är en konserarena.
Sista dagen var det mer normalt 30 grader igen men då ville vi bara vidare.
Wellington, Nya Zeelands uppkomst och i Frodos fotspår
Först vid halv ett på natten hade vi lyckts få igenom snus, vandringskängor och lakrits från Sverige och kommit in i Nya Zealand och fått möta Angelica.
Att det var fantastiskt skönt att träffa henne efter mer än ett år behövs knappast att tilläggas. Vaknade på natten och kände en stor lycka bara av att se hennes hårsvall på kudden och höra henne snusa. Skönast av allt kanske ändå var att det kändes som vi bara varit ifrån varandra dryga veckan istället för dryga året.
Wellington, landets huvudstad fick några dagars uppmärksamhet. Staden som varit Angelicas hemstad i över ett halvår. Långt ifrån Sydneys storstadskänsla, mer en medelstor svensk stad. Vi inledde med en brunch i stadens botaniska trädgård.
Promenad genom staden och besök på deras fina museum där vi lärde oss lite mer om landets historia och deras placering på förkastningslinjen mellan två plattor. Här inträffar flera stycken jordbävningar i minuten, de flesta är så små att de inte märks. Men även större jordbävningar som den i november 2016 och i februari 2011 då nästan 200 personer dog. Landet kommer lite närmare Australien hela tiden.
Någon gång mellan 800 och 1200 talet befolkades Nya Zealand av de som kallar sig maorierna. De kom troligen från Polynesien. I Europa blev vi medvetna om landet 1642 då Abel Tasman för Ostindiska kompaniet passerade öarna. I slutet av 1700 talet började europeiska säl och valfångare etablera sig här. 1840 undertecknade britterna och maorierna Waitangifördraget, vilket gjorde Nya Zealand till en koloni inom Brittiska imperiet. Detta ledde till att flera immigranter kom och ville ha mark, som naturligtvis ledde till krig och konflikter med Maorierna. Sedan 1947 har Nya Zeeland varit en självständig konstitutionell monarki inom det brittiska samväldet. 1867 fick maorierna rösträtt och landet fick kvinnlig rösträtt redan 1895. Idag är det en parlamentarisk demokrati men god levnadsstandard, fri skolgång och hälsovård.
Dag två blev det att vandra i Frodos fotspår. Landet lever lite på efterdyningarna av Sagan om Ringen och Hobbitfilmerna. Ständigt dyker det upp platser som är filminspelningsplatser. Under kommande veckor skall vi många gånger känna av denna Lord of the ring känsla. Man förstår var Jackson fick sin inspiration ifrån.
Men efter god middag på Angelicas gamla arbetsplats och träff och kramkalas med några av hennes närmaste vänner i Wellington var det dags för oss att lämna Nordön och Wellington och ta färjan till Sydön. Vi hade gärna spenderat mer tid på Nordön men då hade vi behövt ytterligare en vecka.
Vänstertrafik, Nelson och Abel Tasmans nationalpark
Lugnt och stilla och med principen följ en annan bil styrde Kenneth bilen mot staden Nelson. Jag hade koll på GPS:en och supportade körningen och Angelica gav glada tillrop från baksätet. Som tur var det bara en två timmars resa, och vi kom fram i gott skick men med ack så välputsad ruta efter det att vindrutetorkaren åkte på varje gång som han skulle blinka, placerat omvänt nämligen.
En lugn kväll i Nelson på ett hotell med en liten pool att slappa runt en stund och ett stort rum och kök och gott om plats för oss alla tre.
Nästa morgon blev en tidig morgon för att ta oss ut till Tasmans nationalpark. Först buss och sen en vattentaxi, eller snarare en vattenbuss. En stor passagerarbåt där du köpt biljett till en viss ”hållplats” och sedan en returbiljett från en annan ”hållplats”. Vi fick en solig dag med blå himmel. En vacker natur hela båtfärden längst Tasmanparken med sälar, stingrocka, berg och dessa guldsandade stränder.
Vi klev av vid vår hållplats och vandrade sedan tillbaka längst en av de bästa och mest välkända av landets vandringsleder, Tasman track. En strålande sol och den lummiga grönskan men det blå havet och de guldfärgade stränderna fick oss att känna det som Sydostasien eller något liknande. Men i skuggan och vinden behövdes en tröja och det blå havet bjöd bara på ca 15–16 grader vilket dock inte hindrade somliga till ett dopp.
Där och då tror jag att Nya Zealand fick en bit av mitt hjärta, med palmer och barrskog och små och stora fern (ormbunke), hav och berg. En underbar vandring. Men under den kommande resan skulle detta komma mer, mycket mer.
The Ring Maker
Nästa morgon packades väskorna och vi lämnade Nelson, men innan vi lämnade helt så gjorde vi ett besök hos den guldsmed som tillverkat ”the ring” till filmerna The lord of the ring. Denna ring eller ringarna är ju faktiskt den egentliga huvudpersonen i alla filmerna. Vi fick veta att flera antal gjorts, även i olika storlekar för att få bra effekter och närbilder. Tyvärr hade de inte fått tillbaka de riktiga ringarna, men här fanns att köpas fina nyproducerade ringar som naturligtvis ett fan som Kenneth gärna gjorde. Angelica och jag är nästan säkra på att vi stötte ihop men herr Jensen själv i dörren när han vänligt sa ursäkta och log.
En fantastisk dag i bilen, Sälarnas BB och Pankaksklippor
Så styrde vi slutligen ut från Nelson i hällande regn, nu passade det riktigt bra att Kenneth hade god fart på vindrutetorkarna. Blinkers var det fortfarande lite si och så med men annars så började han få upp både fart och känsla för vänstertrafik.
Regnet gav oss dock nya underbara naturbilder. De låga molnen och dimmorna som slingrade sig runt skogen och bergens toppar. Vi åkte i en fantastisk grönska och regnet gav små vattenfall överallt och floderna vi passerade forsade friskt.
Vi tog sedan på oss jackor och tog en kort promenad till en sälkoloni som fanns vid stranden. Angelica hade varit där förut, men hon hade å andra sidan redan varit på de flesta platser vi besöker.
Det visade sig vara ett BB vi hamnade vid. Små sälkutar och deras mammor och en och annan hane.
Där låg honor som diade sina små kultingar och efter ett tag insåg vi att vi stod och såg på en förlossning. Modern försökte få ut ungen ur fosterhinnan och bredvid stod en mås och väntade på att få en lunch.
Vi fortsatte nedför västkusten och nu började solen åter spricka fram, vägen slingrade sig runt den mäktiga, dramatiska kusten med klippor och havet med underbara former och färger. Stannade till för att se närmare på The pancakerock, märkliga formationer av klipporna som såg ut som högar med pannkakor.
Vid kvällen kom vi fram till Hokitika, en liten kuststad. Här hade Angelica fått i uppdrag att hitta boende. Hon tyckte vi skulle testa det riktiga backpackers livet på ett hostel. Gemensamt kök, toalett och dusch. Det gick bra förutom lite dålig säng. Staden bjöd på en härlig fish and chips som vi köpte i ett ”hål i väggen” som skulle vara det bästa i staden och ett väldigt bra Wifi.
Glaciär, Katharina får alvfeeling och en hissnade färd in i Alperna
Nästa dag var det åter upp tidigt för att lämna Hokitika då vi hade många timmars bilkörning framför oss innan vi skulle komma fram till dagens mål, Queenstown. Nu nådde vi de riktiga bergen och efter några timmar kunde vi se Frans Josef glaciären, en av landets mest kända platser.
Vi hade bestämt oss för att vi inte skulle vandra till glaciären så vi åkte ytterligare en bit till en sjö, åt medhavd brunch och tog sedan en kort vandring runt sjön genom en fantastisk grönskande skog. Här fick till och med jag Sagan om ringen känsla och kunde lätt tänka mig att jag var en alv på väg till sjön och båten som låg där nere och väntade.
Vägen ringlade sig ut mot kusten igen och vi fick ytterligare några härliga kustvyer innan vi så körde rakt in i bergsmassivet. Fantastiska och hisnade vyer den här första biten in i bergen med snöklädda toppar och sjöar och med en sol som belyste allt och gav ljuva färger i alla möjliga gröna och blåa nyanser.
Efter två dagars resande längst en förunderlig vacker väg kom vi så dan före dopparedan fram till Queenstown.
Julhelg
Julaftons morgon var som många andra dagar här lite kall till att börja med för att sedan efter lunch bli varmare och sedan ge en riktigt varm eftermiddag.
Vi hade här hyrt en större lägenhet med två sovrum, balkong, tv med många kanaler, kök med diskmaskin och tvättmaskin i badrummet. Lite lyx.
Vi tog en lång frukost med yoghurt, jordgubbar, ananas och goda grillade mackor. Hann prata med David o Kira innan de somnade och deras julaftonsdygn skulle börja.
Vi tog en promenad runt Queenstown, denna lilla pittoreska stad precis vid en bergssjö med höga berg runt om. En vacker park med näckrosdamm och fantastiska träd. Det här hade också varit Angelicas hemstad, det första halvåret tillbringade hon här i denna backpakersstad som har fler utländska working holiday ungdomar än de har inhemsk arbetskraft.
Vi åt lunch på en solig uteservering och tog sedan en nap och slappade lite på rummet innan jag tog julklänningen på som i år fick bli en sommarklänning. På en solig takterrass intog vi fördrink och förrätt bestående av en härlig charkbricka för att sedan gå till vårt bord och äta julmiddag som i år blev i Pacific style.
Sedan gick vi hemåt i midnattstimman och det mesta som påminde om julen var julgranen på torget, kyrkans allsång med julsånger som vi passerade och att vi hade ätit hela dagen och var väldigt mätta.
Avslutade julafton med att skicka julhälsningar hem till Sverige där man nu hade börjat förbereda eftermiddagen och kvällens traditionella firande.
Juldagen blev vilodag, vi hade alla tre drabbats av förkylning och den här dagen var det min tur att känna mig lite extra eländig. Det blev filmhäng i soffan med julfilm, Grinchen.
Kenneth o Angelica kände sig pigga nog att vandra upp för berget och beskåda vyn över staden. Själv tog jag en lugnare promenad längst vattnet och fortsatte att ligga i soffan med bok och näsdroppar.
Den här dagen firade Nya Zealand jul och det var nog ungefär som hemma, en dag med familjen men mycket mat och dryck men man grillade och satt ute. Alla affärer och de flesta restauranger och barer var stängda. Angelica passade på att fira kvällen med gamla vänner från staden och jag och Kenneth fortsatte mitt soffhäng med ännu en filmklassiker.
Glenorchy och fåglarna som försvann
Annandagen började jag med att gå till affären och handla, köpte på mig citron, ingefära och så hittade jag några små gula piller som var bra mot både snuva, hosta och nästäppa.
Vet inte vad som gjorde mest nytta, huskuren eller små gula piller men jag kände mig betydligare piggare. Så vi packade ner lunch och for ut en bit utanför Queenstown till Glenorchy som var en favoritplats för Angelica när hon bodde här.
Vi vandrade längst en led runt ett vattenområde och mötte de första svarta svanarna och njöt av bergen som speglade sig i sjöarna.
Landet har knappt inga vilda däggdjur. Det låg helt avskilt från de andra kontinenterna så hit kunde inga djur vandrade så som till Australien. Här utvecklades istället en rad fågelarter, många av dem sk endemiska (finns bara här). Dessa fåglar har utvecklats och levt utan några fiender. Många av fåglarna här har tagit däggdjurens ekologiska nisch. Man får minnas att landet har bara bebotts dryga 1000 år och först de senaste dryga 100 åren som det har funnits några däggdjur.
Den mest kända är ju Kivifågeln som inte kan flyga och med sina märkliga däggdjursliknande egenskaper har placerats i en egen ordning, Kivifågeln. Så dessa fåglar visste inte att man skulle kunna behöva skydda sig.
När så engelsmännen i sitt oförstånd tog dit en massa däggdjur, både tamdjur och vilda djur som hjortar, rävar och kaniner så uppstod flera problem. Att bara plocka djur som lever i ett ekologiskt system, placera dessa djur någon helt annanstans i ett annat system, blir sällan bra. Vare sig rävar eller hjortar klarade sig och fåglarna som saknade fiender förstod inte att de skulle var tvungna att lära sig fly från sina nya fiender.
För några år sedan så började man märka att det blev allt tystare i skogen, på vissa ställen helt tyst. Efter ett tag förstod man att råttor och andra gnagare höll på att ha ihjäl hela fågelbeståndet. Idag kämpar de hårt. Fällor överallt, och skogarna bombas med gift. Var 100 meter längst vägarna ser du ihjäl körda Possums, en slags pungråtta. Men detta hejar man glatt på; Kör ihjäl dem bara.
Och i vissa skogar tycker man se eller snarare höra att fåglarna har kommit tillbaka. Men det en lång kamp som kvarstår. Det är också av detta skäl som man är ytterst noga med vad som tas in i landet. Ingen mat eller frukt, och du måste uppvisa rena vandringskängor, vandringsstavar och tält.
Vi hann med ännu en kort vandring längst en sjö innan vi for hem efter en härlig dag med nya underbara vyer. Dagen avslutades med enkel middag hemma på rummet för att sedan packa våra väskor och göra oss redo för att nästa dag lämna Queenstown.
Te Anau och Fjordland
Nästa dag styrde vi färden in mot den stora välkända nationalparken Fjordland. Efter bara några timmars bilfärd nådde vi den lilla staden Te Anau. En liten stad i the middle of nowhere men som samlar massor med turister så här års för att härifrån utgå för olika vandringar och utflykter i Fjordland, detta stora område med berg och fjordar där ändå 90% ligger obesökt.
När Angelica var här maj så var det lågsäsong och lugnt men nu är det högsäsong och alla boenden är fullbelagda, kö till restauranger och du får knuffa dig fram i matbutiken.
Vi har ett boende inom ett större semesterområde, med tält, husbilar, rum och stugor. Vi hyr en stuga för två med ett extra rum till Angelica vilket dock visar sig till hennes förskräckelse och förtret ligga på andra sidan området och liknar mer en fängelsecell. Men hon fick duscha och äta hos oss så det gick ganska bra ändå.
En hel eftermiddag ägnar vi åt att finna ut vad vi skall göra dessa dagar. Det finns alla möjliga olika utflykter och kryssningar till Milford sound och Douptful sound, paddla kajak, flyga helikopter eller vandra. Flera av vandringsalternativen kan man göra under flera dagar, tälta eller bo i någon stuga längst leden. Många av dessa olika erbjudanden kostar som en mindre weekendsemester och tillslut bestämmer vi att ta två korta vandringar längst två olika leder och så en kryssning på Milford sound.
Nästkommande dag blev det en 3 timmars vandring längst en bit av Keppler track, ännu en av de berömda vandringslederna.
Vandringen var genom skog och målet blev en sjö. Lite småkallt men här längst med leden är det lugnt och inte så många turister även om vi möter en hel del.
Kvällen avslutas på restaurang där vi provar bygdens specialitet, gröna musslor och hjort.
Även nästa dag möts vi av sol men lite hotande moln i kanterna. Vi far ut mot Milford sound men stannar halvvägs där leden Routeburn track börjar som är den tredje leden vi går av de mest berömda. Molnen har skingrats och vi börjar en vandring som går upp, upp och upp.
Förbi små vattenfall och grönskande skogsområden tills vi når ovanför trädtopparna och trädgränsen och börjar få fantastiska vyer över bergsmassiven runt omkring. Som att vandra in i ett vykort med nästan overkliga färger.
Ännu en fantastik dag och fantastisk vandring.
Nästa dag blir det tidig avfärd med nedpackad frukost och lunch. Vi styr åter igen ut mot Milford Sound, denna gång skall vi ända ut till fjorden. Denna väg ut är 12 km lång och anses vara en av världens vackraste vägar. På vägen stannar vi till vid Mirror lake. Vi stannade redan igår men då blåste det för mycket för att få effekt, och det var fullt med kineser.
Idag är det vindstilla och vi är nästan ensamma. Nu förstår man varför sjön kallas The mirror, spegeln.
Vi far så vidare ut och hittar så småningom hamnen med en rad båtar som väntar på att få ta ut turister. Vi har valt en mindre båt, lite personligare och den kan gå närmare klipporna och vattenfallen. Ännu nu så här på morgonen är fjorden helt vindstilla och det är bara surret av någon helikopter som skall ut med turister som stör. Sol och klarblå himmel.
Kryssningsbåten far så ut och vi tuffar ut i den smala fjorden och nästan omedelbart dyker vattenfallet Stirling falls upp. Vi glider vidare ut längst de höga klipporna på båda sidorna och som bildar denna fjord. Vyerna är helt förunderligt sköna. Här lever både sälar, pingviner och delfiner. Det finns även den svarta korallen. Sälar ser vi fler av och Kenneth ser en pingvin (han svär på detta och hävdar att det var flera till som såg den). Vid mynningen mot Tasmanska sjön vänder båten och vi åker tillbaka in i fjorden igen. En underbar, förunderligt vacker tur som länge kommer finnas med oss.
På kvällen börjar det regna och vi hör de första raketerna smällas av. Imorgon är det nyårsafton och vi skall packa väskorna och fara vidare.
Nyårsafton
I ett lätt regn far vi så denna Nyårsaftons förmiddag vidare ut mot ostkusten och till staden Dunedin.
Denna stad som en gång anlades av irländare är väldigt irländsk och man förstår av omgivningarna varför irländarna som kom hit kände sig hemma. Alplandskapet har vi lämnat bakom oss och nu är det grönklädda kullar och jordbrukslandskap med hage efter hage med så mycket kor och får att du knappt ser gräset.
Ett hotellrum i brittisk stil får oss att småle lite med en riktig pub i nedre botten som serverar söndagsstek. Enkelt men mycket centralt placerat och till ett bra pris och personalen är som vanligt trevlig och tillmötesgående.
Efter lite bubbel på rummet blir det nyårsmiddag på en italienare i charmig lokal från sekelskiftet med fördrink, god trerätters och vin.
Efter middagen samlas vi tillsammans med en massa andra på Dunedins torg där ett band spelar och folk dansar framför scenen och fullt med pubar runt torget. I lätt småregn och med ett fint fyrverkeri så blir vi de första i världen att möta 2017.
Vi lämnar de festande människorna på torget och går till hotellet och ser Grevinnan och betjänten (som Angelica aldrig sett) och Carl Bertils jul och skickar nyårshälsningar hem till Sverige där man nu börjar förbereda kvällens fest.
Portobello, Albatrossar och mötet med den gulögda pingvinen
När vi vaknar nästa morgon för att bege oss ut på nya äventyr inser vi att våra vänner i Sverige just avslutat middagen och festar just som bäst. Vi hinner med att önska dem ett svenskt gott nytt år innan vi sätter oss i bilen och far ut mot Portobello för att spana efter pingviner och sjölejon, en dag som skall bli en fantastisk dag som vi aldrig skall glömma.
En slingrande väg ut på en halvö med pittoreska byar och gröna kullar.
Vi hittar ett värdshus på vägen där vi intar lunch innan vi rullar vidare ner mot en strand där man kan se sjölejon. Vi vandrar stranden fram och där ligger de, herr och fru sjölejon utan att bry sig nämnvärt om oss. Vi står länge och tittar förundrade över att stå på en sandstrand en nyårsdag och titta på ett sjölejonpar ca 10 meter framför oss.
En fantastiskt sjögräs som spolats upp på land, som gummiband. Kallas för Jättesjöjungfruns hår
Vi far ut den sista biten mot den yttersta udden med sälkolonier och ett albatrosscenter. Vi går ner till vattnet och spanar efter pingviner som dock lyser med sin frånvaro. Men däremot är några sälar i högform, och vi står länge och tittar på dem.
När vi går upp från vattnet inser vi att vi har stora albatrosser ovanför våra huvuden, känns häftigt och stort att se dessa stora fåglar segla över oss.
Vi åker upp till centret för de gulögda pingvinerna som är en art som håller på att utrotas.
Det finns plats på en guidad tur som skall ta oss till några nästen. Men först en lektion av en entusiastisk ung man som talar en tydlig engelska (så har inte alltid varit i fallet under denna resa). Dessa yellow eyed Penguins är ovanlig då den inte gillar flockar utan vill vara själv, den vill ha stora områden med träd nära stranden där de kan finna skugga. Då träden försvinner och människan tar över deras stränder, fisken minskar och att de angrips av råttor och possum hotas dessa pingviner och är nu en utrotningshotad ras.
Här försöker man skydda dem genom att göra små nästen åt dem och plantera nya träd, som mängder av kaniner äter upp. Man har också ett sjukhus som vi besöker med en pingvin som skadat sin vinge av en båtmotor och tre övergivna ungar.
För att betala skyddsområdet ger man guidade turer för att få se dessa små underbara djur när de kommer hem till sina bon från dagens fisketur som kan ha varit upp till 25 km bort. Men ingen garanti, det är vilda djur och man vet inte vad de väljer att göra just denna dag.
Vi får gå i långa nedgrävda gångar för att närma oss boet, och vi måste vara helt tysta. Och försiktiga med att sträcka ut något utanför dessa inhängda gångar. Vi vandrar lite spända efter vår entusiastiska guide. Vi kommer till ett bo och kikar på en unge som föräldrarna av någon oförklarlig anledning lagt precis vid vår nedgrävda spaningsplats.
Vi går till nästa ställe och vår guide berättar nu entusiastiskt att pingvin nr ett är på väg upp. Jag o Angelica kommer stå lite långt bort från hans väg, så kom säger guiden så går vi till bron och ställer oss.
Ok vi skyndar på efter honom lite spända, vi ska i alla fall få se en pingvin idag, och ställer oss på pass. Efter ett tag kommer guiden tillbaka, andfådd och upphetsad till max, kom, kom, fort, fort, han tar en annan väg.
Ok vi hakar på och småspringer nedböjda och tysta i gången. Åh där kommer pingvinen gående bara några meter från oss, fullkomligt lugn och obekymrad om oss.
Va, vi tittar förvånade på varandra, vad då? Men vi springer vidare bakom vår entusiastiske guide till nästa plats och där ligger en annan pingvin och badar i en dam. Och där borta kommer ”vår” pingvin.
Ojojoj, vad ska hända nu? Men det händer inget, de hälsar lite på varandra går runt lite och den främmande pingvinen går vidare. Vi och guiden småskrattar lite lättade och samlar ihop oss och åker tillbaka till centret mycket nöjda över detta lilla äventyr.
Sista dagen, Moeraki Boulders, staden Oamaru, skål och hej då
Nästa dag så kör vi upp för ostkusten från Dunedin mot Christchurch, det är en ganska lång bilresa men vi hinner med två stopp. Ett vid stranden Koekohe med de runda stenarna, Moeraki Boulders. Dessa runda märkliga stenar har bildats av sten och annat som format stenblocken på havets botten och man räknar med att de är 58 miljoner år gamla och de väger flera ton.
Vi stannar för lunch och pingviner i staden Oamaru men det finns inga pingviner att se så här vid lunchtid. Men däremot en udda stad som en gång var en stor hamnstad varav inget finns kvar idag. Staden har en säregen arkitektur, stora paradgator blandat med det gamla industriområdet och hamnen, med en härlig bohemisk känsla, whiskytillverkare, gallerier och restauranger och sin historia.
På kvällen når vi så vårt hotell på flygplatsen i Christchurch. Vi lämnar bilen på biluthyrningens parkering och tackar den för en mycket god insatts. Vi intar middag på hotellet och skålar en sista gång, för dessa dagar och veckor och för Nya Zealand.
Angelicas flyg går imorgon vid sex till Mellbourn för nya äventyr. Hon skall nu lämna det land som varit hennes ställföreträdande hemland i mer än 13 månader. Som gett henne så mycket nya upplevelser och erfarenheter, nya vänner och nya insikter. Ett land hon tagit till sitt hjärta.
Jag och Kenneth skall hem till vardagen igen. Men först ett stopp på vägen i Singapore.
Singapore
Så via Sydney så flyger vi nästa dag till Singapore. Vi landar på kvällen och tar en kort sväng ner i på Orchard Road där alla shoppingcentras ligger i ett glittrande hav.
Nästa dag checkar vi ut från hotellet vid kl 10 och ska sedan under de kommande 12 timmarna ta oss an Singapore. Detta glittrande och glimmande kapitalismens mecka. Med en befolkning på 5,5 miljoner människor på 690 kvadratkm, som utan naturtillgångar har gått från att på 1800 talet varit en malajisk fiskeby till att ha blivit ett av världens rikaste länder.
Men vi börjar i den botaniska trädgården som vi enkelt tar oss till med tunnelbanan.
Här vandrar vi runt några timmar och fascineras mest av deras ”Evolution garden”. En stig som börjar vid jordens skapelse och sedan vandrar man fram under dessa miljarders år av jordens utveckling.
Om jag rekommenderar en resa till Nya Zeeland?
Absolut, om du vill uppleva storslagen natur med dessa fantastiska växlingar och ett land med stor spännvidd från palmer till björkar till apelsinträd, från pingviner till vingårdar till fårfarmar? Detta land har så mycket att erbjuda. Och fantastiska människor, vänliga, avslappnade med en inställning att allt kan fixas. Och bara detta att ha varit så långt borta det bra går att komma är en tjusning i sig.
Men jag rekommenderar tid, både för att resa dit och tid att tillbringa på ön. Svårt att ta sig dit snabbare än 27 timmar, men det kan lätt ta 37 timmar. Passa på att ta några stopp på vägen när du nu ändå rest så långt, som tex Sydney och Singapore. Det underlättar och gör resan något mindre jobbig. Och du bör ha tid att resa runt i landet, ta god marginal för att kunna stanna och uppleva allt som dyker upp på vägen, allt från de vackraste vyerna, vattenfall som bildats av regnet eller märkliga runda stenar eller klippor som ser ut som pankakshögar.
Tyvärr hade vi inte tid för att resa runt Nordön, då behövs en vecka till.
Det är ett dyrt land, många saker kostar mer än här hemma. Men bra boende med kök och sovrum till hyfsat bra priser gick lätt att få. Men i mataffären och på restaurangen var det mycket dyrare än hemma. Men visst det kostar att ligga så avskilt och importera så mycket.
Många saker som tex besök på vingårdar avstod vi pga av galet dyra priser. Nu reste vi under högsäsong, jag tror att mycket av turistattraktionerna kan vara billigare andra delar av året. Riktigt kallt och vinter blir det aldrig så möjligheten finns att välja en annan tid på året att resa. Angelica reste runt i maj och gjorde många av de vandringar vi gjorde även då. Och det är mycket mindre folk. Men tror att den största möjlighet till sol och vackert väder är runt jul och nyår.
Packa lager på lager principen, var alltid redo för regn typ en regncape eller en bra goretex jacka. Och här som på så många andra resor, har du bara bra skor och torrt om fötterna så klarar du dig långt.
Och låt inte vänstertrafiken avskräcka, man verkar komma in i det fort. Trafiken är lugn så man behöver inte känna sig hetsad av andra.
Efter vi hade landat på Arlanda så hämtade vi vår bil från parkeringen och när Kenneth körde ut på vägen lägger han sig på VÄNSTER sida! Nej, skriker jag, höger sida! Javisst ja säger han lite förskräckt, lägger sig på höger sida och sätter sedan på vindrutetorkarna för att svänga ut på stora vägen och ta oss hem till vardagen.
(Ingen fara, nu kan han både blinka och köra högertrafik igen utan att fundera)