Från ladugårdsplan till Stureplan

Idag har många tankar snurrat om tolerans och intolerans. Det började i det lilla men nära.

Det började igår kväll när vi på SVT såg Sextemplet om Robin Karlsson och hans kamp mot det lite motsträviga medelstora staden Norrköping. Han som alltid vetat att han var udda, hade accepterat sig själv och levde sitt liv på sitt udda sätt, stolt, nöjd och glad. Så skönt och befriande tycker jag, motbjudande och lite hotfullt tycker andra. .

Och så handlade det om Christian som envist driver sin swingersklubb trots mycket misstänksamhet och fruktan.

 

Två män som är ganska olika men som kör på mot normerna och vad som anses normalt och riktigt. Det enda de vill dessa båda är att ha kul och göra världen lite roligare.

Robin är en man på dryga 50 år från Norrköping, en mycket duktig maskör, perukmakare och även kostymdesigner som jobbat på många stora scener i landet. I början av 2000 talet köpte han det anrika teaterhuset Arbis i Norrköping. Restaurerat och gjort fint men också kämpat för att få det att gå runt. Att vara kulturarbetare och företagare brukar inte alltid gå så bra ihop, inte heller här.

Christian är också han en dryga 50 årig man som anlägger pooler. Och driver Swingersklubb för att det är så kul. Och så tror jag faktiskt att det går bra. Och när hans klubb brann ner till grunden så tog han tag i saken och skaffade sig nya lokaler, restaurerade och skapade en riktigt fin klubb. Men inte vilka lokaler som helst, han flyttade in i Arbis, den anrika vackra gamla teaterns källare.

 

Samtidigt började man med burleskshow på Arbisteatern. Burlesk på teatern och swingersklubb i källaren, det var nu som Norrköping fick, som Robin säger, moralpanik.

Robin flyttade och sålde även senare teatern, klarade inte alla skulder och dessutom en hel del Norrköpingsbors intolerans. Christian är kvar, han stod emot intoleransen, kanske för att hans publik inte är den vanliga Norrköpingsbon, han behöver inte grannarna utan hans kunder kommer från hela Sverige och  står utanför normen.

 

Sen såg jag programmet om Dagny, Livet börjar vid 100, om denna underbara dam som nu är 103 år och som började leva sitt liv först när hon var 100 år, började blogga, dricka champagne och ta för sig av livet. En av alla dessa mängder med kvinnor som levt ett lite avsides liv, rädd för att vara fel, rädd att göra fel, rädd att inte följa de gängse spelregler om hur man bör leva. Och som missar nästan hela livet. Och först när hon är 100 vågar hon, då finns inget att förlora och ingen finns kvar som kan missunna henne livet. Hon behöver inte längre vara rädd att inte bli tolererad. Och det ända hon vill är ju att ha lite kul.

 

Morgon-TV meddelar att det inte var 30 st eller 50 st nej det var 70 st människor som hittats döda i en lastbil i Österrike. Undrar vad som får en person på flykt att  ”frivilligt” gå in i en lastbil med 69 st andra? Vem är det som stoppar in 70 människor i en lastbil, hur tänkte de? Att det var 70 st får som de skulle frakta? Trodde man att man skulle kunna hjälpa någon på allvar eller var det bara ett enkelt sätt att tjäna pengar?

 

Jag fortsätter morgonen med min DN-app som skriver att SD har vuxit ytterligare och når toppnotering. Kanske mer ett tecken på folks oro än på ren otoleransen. Men det är ändå röster på ett parti som i sitt partiprogram uttryckligen menar att invandrare inte skall integreras utan assimileras, alltså totalt ge upp sitt ursprung och bli helyllesvenskar. Trots allt är det ett parti som grundades  av företrädare från nazistiska grupper som Nordiska rikspartiet eller fascistiska Nysvenska rörelsen.

 

Jag öppnar min NT-app där det under några dagar funnits en serie om näthat. Om hur intoleransen sprids som en slags sanning i kommentarsfälten och hur folk blandar ihop den journalistiska skrivna texten och ”pöbels” åsikter som kastas ut i skyddet bakom datorn i någon slags anonymitet. Hur vi läser och tolkar en text efter vår egna åsikt. Men en åsikt är inte fakta, det är fortfarande en åsikt. Är det så att internet har gjort oss mer intoleranta, istället för mer öppna och toleranta? Samlas vi runt de som tycker och tänker lika som vi och skapar en egen sanning. Att vi utifrån det i de värsta fallen skapar terrorister som Breivik, Dylan Roof (mördade 9 afroamerikaner i en kyrka Charleston) eller de som ansluter sig till IS. Har media på nätet ett ansvar att hatet och intoleransen stoppas?

 

Och i grunden oavsett om vi talar om terrordåd, lokala bögar, eller om att inte våga vara udda för 50 år sedan, är all mobbing, intolerans och näthat bara rädsla och obehag för det okända och det udda? Eller som någon sa, vi är flockdjur, flocken hotas av en udda individ och skall stötas ut? Eller som någon nära mig sa, samma idioter som slår Robin Karlson gul och blå som hotar invandrare och sätter eld på flyktingförläggningar. Samma intolerans och samma rädsla för det udda och det främmande.