Från ladugårdsplan till Stureplan

 

Jag insåg att det som anses gammalt är, som så mycket annat, relativt. Det Oscar ansåg som intressant och antikt, var för mig och Anna något lagom intressant från vår barndom. Allt som är K märkt är inte så intressant för alla men många saker är kanske mer intressant trots att de inte är K märkta?

Kanske man skulle ge sig ut på ett K märke special?

Historia har alltid intresserat mig, kanske inte alltid främst kungar och kungasläkten, krig och fred. Kanske mer det som påverkar människan direkt, och mer av designhistoria, funktion och arkitektur.

Ärligt, visst är det roligare med sockerlådor, gamla parkeringshus och diabildsprojektorer än slott och kyrkor?

Och nu sa du: va, vad skrev människan? Gamla parkeringshus? Och hur intressant kan det vara?

Låt mig börja detta tema med att berätta en historia från Stureplan (i alla fall ganska nära), som dessutom är jämngammal med mig och fyller 50 år i år. Som ett moment över en tid, ett beslut, en omvandling, som diskuterats om och om igen och som någonstans tog slut vid almstriden i Kungsan. Rätt eller fel eller bara nödvändigt?

Alla våra stora europeiska städer har genomgått samma processer ett flertal gånger, som en medveten övergripande planering för att anpassa staden till de rådande tiderna.

Om Stockholm brukar men säga att den haft tre stora regleringar, ett på 1600-talet, ett på 1800-talet och så Yngve Larssons Norrmalmsreglering på 1900-talet. Alla hämtade sina idéer från sin tids stora stilriktningar inom konsten och arkitekturen och alla tre lämnade tydliga spar efter sig i stadens stadsbilden .

Efter andra världskriget var det en otroligt stor bostadsbrist i Stockholm med många dåliga bostäder därtill. Bilismen hade ökat markant och befolkningen bara växte.1946 beslutades om Norrmalmsregleringen och denna omdaning  avslutades inte för andra delen av 70-talet.

Man skulle riva bort det gmla, bredda gatorna och bygga nya moderna kontorshus. Här inne i city skulle folk jobba och handla. Det skulle vara lätt att komma in med bilen och det skulle finnas gått om parkeringsplatser. Människorna skulle bo i de nya förstäderna som byggdes upp runt Stockholm i de olika miljonprogrammen. Tunnelbanenätet byggdes ut så att det skulle vara lätt att ta sig in och ut ur staden, City var navet.

Stora delar av de gamla Klara kvarteren revs och omvandlingen fortsatte bort över Brunkebergsåsen med Malmskillnadsgatan, Regeringsgatan och Norrlandsgatan. Även in på Östermalm fortsatte planen även om den aldrig fullbordades. Men än idag kan du se minnen där från denna plan, plötsligt kan trottoaren vidgar sig och blir bredare i och med ett modernt hus dyker upp, ofta lite inklämt mellan två gamla. All nyproduktion skulle anpassas till de kommande breda gatorna genom staden.

1965 stod parkeringshuset Parkaden klar på Regeringsgatan, mittemot NK. Planen var 20 stycken liknande hus inne i city men det blev bara ett fåtal till som byggdes.

Det var arkitekten Hans Asplund; son till den världsberömde arkitekten Gunnar Asplund, som stod bakom detta hus. Han var en entusiastisk och innovativ arkitekt och han var extra stolt över hur väl Parkaden integrerades med omgivningen.
Det ett svagt lutande våningsplan som förde bilarna uppåt till en ledig parkeringsplats. Utfärden sker i den spiralformade rampen i husets ena hörn. Varje våningsplan har sin egen siffra ursparade som ett mönster. Siffrorna vändes mot varandra och kan därför läsas både inifrån och utifrån.

 

 

1971 var den stora almstriden. Staden ville ta bort 100 åriga almar i Kungsträdgården för att bereda plats för en tunnelbaneuppgång. Men nu satte den vanliga stockholmaren ner foten och sa att det fick vara nog och genomförde en historisk och mycket väl genomförd protest. Staden lyssnade och besinnade sig och almstriden blev slutet av Normalmsregleringen och den brutala rivningsvåg som gick genom staden.

2007 förklarades Parkaden som ett byggnadsminne och K-märktes till mångas stora förskräckelse. Många ansåg att Parkaden var citys fulaste hus.

Många av husen som byggdes under denna tid är idag byggnadsminnesmärkta. Även om vi har svårt att se storheten i dessa byggnader så är de en tidsmarkör och en viktig bit av vårt samhälles uppbyggnad, så som 1600-tals slott, faluröda 1800-tals torp och funkisbyggnader från 30-talet.

Nästa generation kanske tycker att slalompjäxor och diabildsprojektorer från 70-talet och ett parkeringshus från 1965 är minst lika intressanta som koppakannor och lådor för sockertoppar.