I väntan på att vinden skall bedarra
Ibland hjular du fram, ibland kryper du fram, ibland är det ett steg fram och två tillbaka. Men ibland får livets smällar dig att känna att du tog flera steg tillbaka och du blir sittande och vet inte om du ens orkar resa dig för att gå vidare.
Kenneth sa, vi står på ett ben, vi måste sätta ner en fot och gå vidare, att stå på ett ben kommer trötta ut oss.
Så i veckan tog vi ett steg till framåt, vi signade för en liten lägenhet på 60 kvm vid Norrtull i Norrköping. Vi sa upp vår stora fina lägenhet på 160 kvm på söder. Vi lämnar den stora matsalen, bubbelbadet och den vackra trädgården i det rosa huset och flyttar till knappt två rum o kök. Nu måste vi vidare, kan inte sluta gå.
I helgen gjorde vi det vi är bra på, vi röjde och eldade gammalt skräp, träd och grenar, Anna, jag och Kenneth. Vi haltar och de säger vi måste lära oss att gå så.
Jag sitter ner igen, sitter och väntar att blåsten där ute ska mojna. Förändringens vindar gör ont, och alla nya stigar är inte raka och alla stigar tar mig inte framåt.
