Från ladugårdsplan till Stureplan

 

Vi samlas framför det vi idag kallar nyskogen, men som för några år sedan kallades för hygget och innan det kallade vi det för trollskogen. Men vi börjar från början.

Katharinas beskrivning av historien och hur vi hamnade där vi hamnade.

Vi befinner oss i det jag vill kalla och det min farfar och hans bröder kallade för Tryserums skärgård.

Svårt att se det här men vi har ganska nära till öppet hav och vi har inte så långt till mynningen av Valdemarsviken.

Även min farfars far Car Johan och hans bror Anton undrade nog var de hamnat när de kom hit. De fick i andra delen av 1880-talet möjlighet att arrendera varsin gård här av sin morbror Häradshövdingen. Gårdarna Bankeböte och granngården Slätvik.

Deras morbror som då var en utbildad man inom juridiken hade fått gårdarna i arvode efter en bouppteckning i Hornsberg som är vad vi kallar ett slott en bit härifrån. Vi kan få kommentaren att det var ju en fantastisk värdefullt arvode, två gårdar vi havet. Men det var det nog inte då. Det var långt bort från Hornsberg, mest sten, kärr och lera och dålig bonitet.

De två bröderna som kom från Tuna i Småland var inte alls vana vid havet, det kanske till och med skrämde dem något. 1896 så fick de möjlighet att genom som det heter arv och likvider, överta Bankeböte och Slätvik. Anton skulle sälja när han fick tillfälle att köpa en annan granngård, Fintorp. Men Carl Johan blev kvar och Bankeböte trogen ända fram till sin död 1940.

Han gifte sig med en kvinna från Tryserum, Hanna, och fick fem barn, bodde på gården i ett torpliknande hus. De levde nog ett klassiskt småbrukar liv, ett tungt liv som jordbrukare där det gick åt många arbetstimmar, där det behövdes både dräng och daglönare för att driva det lilla jordbruket. Det fanns många små torp runt omkring med folk. De återbrukade, rätade ut spikar, lappade fönster, lagade sina jutesäckar, och plockade ut det timmer som behövdes för hushållsbruk.

1937 tog vår farfar över gården och flyttade in med fru och son. De fortsatte driva gården på småjordbrukarvis med hjälp av dräng och daglönare. Byggde förvisso om det torpliknane huset till ett klassiskt -40 talshus, med en påbyggnad som bildade en fyrkant med ett lågt sluttande tak. De ville inte bo i ett torp. Men nu inträffade något som skulle förändra vårt land, elen kom och -47 kom elen hit till Bankeböte. -48 kom bilen och -49 kom traktorn.

Sådana här förändringen går inte över en natt och just då var det en förändring som ingen såg, men nu behövdes inte alls så mycket folk. Det fanns pumpar och motorer som arbetade. Och inte minst en kyl och till och med kanske en frys. Och den stora, ska vi säga senaste avfolkningen av landsbygden började. Europa stod efter kriget i ruiner och skulle byggas upp och här i Sverige, som stod utanför kriget, fanns fabrikerna som skulle levererar materialet.  Fabrikerna i städerna ropade efter folk.

Och nu behövdes mat och bostäder till städerna och fabrikernas folk. En ny jordbrukspolitik och skogspolitik för nu var det viktigare med kvantitet till bekostnad av kvalité många gånger. Farfar o pappa kämpade på, provade varianter som grisuppfödning och att satsa på att sälja tomter till sommarstugor. Pappa träffade mamma, de gifte sig och hon blev en del av Bankeböte. Men -65 när jag föddes så insåg pappa att försörja en familj på denna lilla gård skulle bli svårt. Dessutom så behövde han inte längre ta det yrke som hans pappa hade, nu fanns det så många andra möjligheter. Han läste ekonomi på Hermods på kvällar o helger, startade egen redovisningsbyrå och sålde sina tjänster till de som han kände bäst, de små jordbrukarna, de nya månskensbönderna och grävarna och lastbilsåkerierna. Och jag och Anna fick också växa upp här ute på Bankeböte, vi fick nytt modernt kök, egna rum och blommigt grönt stort badrum.

Men där tog det stop, vi fick bli generationen som flyttade till stan. Anna blev sjuksköterska i Norrköping och jag och Kenneth landade i Stockholm som ekonomer.

Livet rullade på för oss, familj, barn, jobb och ekorrhjulet som snurrade på runt oss. Men när pappa inte längre orkade ta hand om allt här ute så insåg vi att vi var tvungna att bestämma oss för vad vi skulle göra. Behålla eller sälja. Och att sälja kändes helt fel. Behålla, ja då var vi tvungna att steppa upp ett steg. Och jag och Kenneth som nu började forma en dröm om att få bo här ute igen tog tag i någon form av stafettpinne.
Vi bestämde att skogen var det som vi först borde lära om, vi gick en grundkurs i skog hos Skogsstyrelsen i Stockholm, och vi lärde oss det typ Skogsstyrelsen tyckte vi skulle lära oss. Vi hade mycket gammal skog tyckte pappa och även pappa var en del av sin tid, så han tyckte vi borde avverka skog. Och en avverkning var då för oss en slutavverkning.

Vi landade i att Holmen skulle utföra detta. Det togs viss naturhänsyn, de lämnade några tallar på berget och sen planterade vi en jäkla massa gran. Som vi vårdade väl, två år i rad beordrades familjen trampa bort ormbunke runt plantorna för att klara de små granplantorna.

Åren gick. Med vår nya hund började vi komma ut i skogen på ett helt annat sätt än tidigare. Nu var vi mycket oftare ute i skogen, vi såg alltmer hur det hänger ihop. Och en förändring sker ju oftast succesivt. Vi förändra oss mer i tanken än i praktiken. Vi gjorde små ingrepp, vi restaurerade en sjöäng (som vi skall besöka sedan) läste på om alternativa skogsmetoder.

Men 2018 händer något. Först den svåra snönatten och snökanonen som drog in här i februari. Granar med toppbrott och kullfallna tallar och granar. Grannarna som varit med länge sa det aldrig sett något liknande efter en snöstorm.

Och på sommaren kom torkan och värmen, med rekordtemperaturer. Och vi gick omkring och var rädda för skogsbrand hela tiden. Och efter den sommaren kom granbarkborren.

Nu började vi på allvar försöka förstå hur vi bäst skyddar skogen för framtiden. Och svaret blev allt oftare blandskog. För att inte drabbas lika hårt i framtiden borde vi undvika monokulturen. Vi har ju en liten skog men å andra sidan skulle det slå hårt om en stor bit brinner ner eller angrips av skadeinsekter.

Och nu började vi nog på allvar ta beslut om hur vi ville forma den här nya skogen som vi tagit bort och planterat gran i. Vi ville inte ha en skog med bara gran. Så vi började så smått att ta bort granar genom att klippa av dem och det här arbetet pågår i omgångar i dagsläget.

Vi har mer och mer fastnat för metoden som kallas naturnära skogsbruk.
I princip går det ut på att behålla skogens likhet som en opåverkad skog. Vi försöker få rätt träd på rätt plats. Vi friställer tall i hällmarken där tallen trivs bäst, och där den föryngrat sig naturligt. Vi tar bort gran på den blötare marken och låter lövet vara kvar och komma naturligt men röjer bort en del där de står för tätt. Vi har ett mångskiftande antal med lövträd som björk, asp, sälj, ek, vildapel, körsbär, hassel, rönn. Som vi kan blanda in i skogen.

Barkborrens framfart och andra former av att undvika slutavverkning

Här på andra sidan så har vi vad vi idag kallar Tallskogen, här har vi använt en form av plockbruk.

Det här var en barrskog med ganska mycket gran. Här fick vi för två-tre år sedan ett granbarksborrangrepp. Det gick fort och vi var tvungna att ta ett snabbt beslut.

Vi fick tre val, antingen en slutavverkning, eller låta granarna stå och dö, eller att ta ut enbart granen. Slutavverkning var inget alternativ, inte heller att låta alla döda granar stå kvar, så vi plockade ut nästan alla granar men lät vissa döda träd stå och ligga för att få in mer död ved i skogen.

Framåt är planen att skogen får komma till oss med hjälp av naturlig föryngring, och efterhand som träden växer, plocka ut träd med stora volymer.

Kenneth förklarar vår framtida plan med skogen

Vi vill jobba med naturen inte emot den. Men vi är fortfarande bara ekonomer, vi har ingen längre skogsutbildning
Med vi vill skapa en blandad skog, då lägger vi inte alla ägg i samma korg utan sprider riskerna på flera trädslag då vi inte vet vad klimatförändringarna för med sig i framtiden eller vilka trädslag som i framtiden efterfrågas,

För att skapa en skog med olika trädslag i olika åldrar kommer det krävas en hel del insatser och lång tid för att nå dit.

Vi tror att en blandskog ökar motståndskraften i skogen och skyddar mot väder och vind och skadeangrepp och samtidigt ökar den biologiska mångfalden och skapa en kolsänka för klimatet. Men skapar också andra ekosystemtjänster som bär och svampplockning för allmänheten.

Vår målbild med skogen och dess värden är att låta skogen komma till oss med hjälp av naturlig föryngring och efterhand som träden växer plocka ut träd med stora volymer. På det sättet tar vi ut skog löpande för att kommande generationer ska få både ett ekonomiskt värde och ett värde av att skogen står kvar.

Vi för ett samtal om vår skog och skog i allmänhet och Erik från Skogstyrelsen berättar om olika forskning runt det Skogsstyrelsen kallar hyggesfritt. Sedan går vi tillsammans upp till det vi kallar den gamla skogen.